Ensamhetens bitterhet och sötma

Exterversion och interversion, två personligheter som har mycket gemensamt men också stora olikheter.
Happygoluckiest skriver ett personligt inlägg i sin blogg som är väl värt att läsa: En introvert människa i en extrovert värld. Även om jag inte håller med om alla hennes tolkningar så är det hennes berättelse utifrån hennes personliga erfarenheter.

Att den här personlighetsskillnaden finns, och är medfödd, har man vetat länge. Den mest kända personlighetstesten för interversion/extervension är Myers-Brigg och alla andra tester av dessa två personlighetsdrag utgår från, och bygger på, deras forskning. I alla fall alla seriösa tester.

Länge ansågs inteversion vara en defekt och det finns fortfarande samhällen som anser att interversion är en psykiatrisk diagnos. (Jag har läst det, men har tyvärr ingen länk)
Även om vi i Sverige numera vet bättre än att diagnostisera introverta personer som psykiskt sjuka så lever ändå mycket av den synen kvar ”i folkmun”. Det är ju bara att läsa platsannonser så inser man att en ”merit” som ofta efterfrågas är exterversion. Då med termen utåtriktad.
Vad man menar med utåtriktad kan dock vara olika saker.

Extrovert är den som får energi av liv och rörelse i stora folksamlingar, av stora fester och när det är lite rörigt. Även den som är introvert kan gilla fester och liv och rörelse. Men behöver vila efteråt eftersom det tar energi. Efter en hektisk vecka på jobbet vill den introverta helst stanna hemma och ha lugn och ro medan den extroverta gärna går ut på krogen, träffar massor av folk och festar.
Den introverta väljer ensamhet och stillhet för att ladda sina batterier medan den extroverta laddar när det är mycket folk, rörigt och fest och glam. Den extroverta kan istället bli alldeles utmattad av en helg då inget hänt, då inte ens telefonen ringt. Lika livgivande som ensamheten är för den introverta lika utarmande kan den vara för den som är extrovert.
Både den extroverta och den introverta kan vara utåtriktade, beroende på vad man menar med ordet. Själv har jag ett stort intresse för omvärlden, för samhället och vad som händer omkring mig. Däremot har jag svårt att se mig trivas som dammsugarförsäljare, eller ens som försäljare överhuvudtaget. Om det inte handlar om försäljning till förmån för något jag brinner för, för då kan jag lägga ner min själ i uppgiften.

Nu betyder det inte att den extroverta aldrig behöver vara ensam, alla behöver vara för sig själva emellanåt. Likaså behöver den introverta relationer med andra människor. Det finns ett lagom här, ett yin och yang. Men proportionerna av egentid och gemenskap är individuella och speglar hur introvert/extrovert individen är.

På Långfredagen skriver Ann Heberlein om ensamhet i Dagens Nyheter, med titeln Ensamhetens utsiktslösa väntan.
Ann ställer frågan om det är möjligt att vara människa utan att ha relationer. Om det är möjligt att utvecklas till etiska och existetiella varelser utan gemenskap med andra.
Hon skriver att det finns en ofrivillig ensamhet som är förödande för människor samtidigt som det finns en självvald ensamhet som främjar kreativitet och ger möjlighet till stort tänkande.

Ann skriver att det finns kön på ensamheten, att det är skillnad på kvinnlig ensamhet och manlig. Att den manliga ensamheten är den som ses som något stort medan den kvinnliga är ful och skamlig.
Det är männen som skapar i ensamhet medan de ensamma kvinnorna förfaller. Hon exemplifierar med böcker/filmer som Bridget Jones och Sex and the city. Där lever inte kvinnorna på riktigt, de fördriver tiden medan de väntar. Väntar på en man.

Kvinnor difinieras så ofta genom sina relationer, som dotter, maka eller mor. Kvinnor som är ensamma blir därmed en tragisk anomali. De kan inte existera som fullvärdiga individer i ensamhet utan blir istället fast i en tragisk väntan. En väntan som oftast är en väntan på att en man ska fylla deras liv, göra dem till någon.

Ändå är det så att vi alla ensamma på ett eller annat sätt. Vi behöver alla någon som står oss nära. Den existentiella ensamheten kommer vi aldrig ifrån och det kan vara bra att vila i den, att våga låta tystnaden finnas. Vi måste inte alltid fylla varje sekund av våra liv med kommunikation, med ljud och ljus. Vi måste inte se ensamhet som något tragiskt och påtvingat. Vi behöver både ensamhet och gemenskap. Det som skiljer oss åt är proportionerna, en del av oss behöver mycket egentid andra bara en kortare stund.
Men som Ann skriver som avslutning då hon citerar Roland Barthe ur Sorgens Dagbok: ””Ensamhet, att inte ha någon som man kan säga detta till: jag kommer hem då och då eller som man kan ringa till och säga: hej, jag är hemma”. Så enkelt, och så svårt är det också”.

Men kanske är det så att vi har svårt att se vem som är ensam och vem som är självsam, som jag väljer att kalla den ensamhet som man väljer, då man vill vara för sig själv. Jag minns särskillt två händelser från mitt eget liv som jag vill dela med mig av och som får avsluta det här inlägget.

Det första är från långt tillbaka, till den sena kväll som övergått till natt, då jag fött min son. Som alla föräldrar som varit på en förlossningsavdelning vet så får de nyblivna föräldrarna kaffe och mackor efteråt. Det här var länge sedan och det var nästan ett måste att pappan också var med. Numera har vi många andra familjebildningar, många som valt att få barn utan partner eller med en partner av samma kön. Men det var mycket, mycket ovanligt på den tiden. Hur som helst så var jag där utan något vuxensällskap.
När biträdet, eller om hon var undersköterska, kom in med mitt kaffe och mackor sa hon till mig: ”Åh, vad du ser ensam ut!”. Hon hade så mycket sorg och beklagande i rösten. Jag bara tittade förvånat på henne. Förstod verkligen inte vad hon pratade om. Jag hade ju fått ett barn, jag skulle aldrig mer vara ensam igen.
Jag har tänkt på den där människan lite då och då genom livet. Tyckt synd om henne eftersom hon måste haft en syn på ensamhet och gemenskap som så till den milda grad avviker från min. För mig var det ingen katastrof att jag inte hade en annan vuxen i rummet, jag hade många vänner som sedan kom på besök under veckan jag var kvar på sjukhuset och senare när jag kom hem. Min son växte sedan upp och blev min bästa vän (men det kunde jag naturligtvis inte veta där och då).

Nästa berättelse är bara sorglig. Jag hade en god vän, en vän som jag lärt känna på nätet. Vi kom varann nära, utan att det var ”något på gång”. Jag blev bjuden till hans 60-årsdag. Föreställde mig att det skulle vara något slags fest, med de vänner och grannar han talat om. Ingen storslagen fest, men lite kallskuret och sedan kaffe och tårta. Så där som det ofta är.
När jag kom dit visade det sig att det bara var han och jag. Han ursäktade med att de han bjudit varit upptagna, bortresta och haft annat för sig. Visst, så är det väl ibland och jag köpte det rakt av.
Vi åkte in till närmaste stad och åt en utsökt middag tillsammans. En verkligt trevlig kväll.
Telefonen ringde, men han svarade inte. Sa att det var hans syster och att han skulle ringa henne senare. Så där som man gör ibland, speciellt om den som ringer är någon man pratar ofta med.

Jag sov över i hans rum, själv sov han i köket. På dagen var vi ute med en grannes hund. Han hade berättat att han ofta gick ut med den hunden. Han visade mig vackra platser i omgivningen. På kvällen reste jag hem igen. Vi skulle ses snart igen var det tänkt.

Jag åkte hem till min vanliga vardag, jobb, pojkvän och livets olika bekymmer. Tiden gick. Det blev vår och vi hade kontakt via nätet, precis som det varit hela tiden. Han berättade om saker han gjorde, folk han träffade. Samma vänner som det alltid varit. Han verkade pigg och glad. Visserligen en del problem med hjärtat, men han blev utskriven från sjukhuset och åkte hem. Det var några helger. Han svarade inte i telefon och han var försvunnen från nätet. Det hade han varit ett tag och många undrade, han var en uppskattad bloggare. Till sist fick vi veta. Han hade avlidit ensam hemma, troligen var det hjärtat.
Jag var på hans begravning, Systern berättade att de inte haft kontakt på flera år, men att hon försökt ringa honom på hans 60-årsdag. Men att han inte svarat.
Jag tänker på vår vänskap varje gång jag kör förbi hans hus, tänker på hur lätt det är att missa någons ofrivilliga ensamhet. Speciellt om personen gör allt för att dölja den. Inte förrän det var försent kunde jag se tecknen. Han blev en av dem som det tog veckor innan man hittade död i hans hem. En av dem man läser om. Han var min vän, även om vi bara sågs AFK en endaste gång. Han var ensam och jag fanns inte där när han behövde mig.
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Speciellt inte på internet…