En knall och ett gnyende (2015-04-05)

Långsam start på dagen. Kaffe och frukost. Lagade ett klädesplagg, tvättade upp ett annat. Småplockade lite och städade upp bland papper som låg i små högar. Lyssnade klart på Mäktig mans kvinna.

Lagade lite lunch, men inte den i kastrullen. Värmde en Pariser toast i micron och gjorde mer kaffe.

20150405_114346-1Ute var det fint och jag kunde inte bestämma mig om jag skulle gå ut eller stanna kvar inne och grotta in mig. Ibland är det skönt att bara vara hemma. Samtidigt visste jag att det skulle bli en tuff vecka med fem arbetspass och inte mycket chans till frisk luft.

Började lyssna på en ny bok, Stjärnklart av Lars Wilderäng. En författare om vilken jag inte visste något alls. Men den verkade lovande med sin början med ett citat av T.S Eliot: ”Det är så här världen slutar, inte med en knall utan med ett gnyende”.

Till sist bestämde jag mig för att stanna hemma, inomhus. För vart skulle jag gå? Det var sådana här dagar jag skulle gå de där långpromenaderna i solen med den vackra utsikten. Men hur skulle det gå till när minsta promenad gjorde mig utmattad av smärta? Jag var helt enkelt tvungen att planera för de kommande fem arbetspassen med att hålla foten i högläge. Så här ont hade jag inte ens när jag nyss brutit fot och ben. Tanken på att jag kanske kommer att få kroniska smärtor för att Försäkringskassan vägrade mig sjukskrivning orkade jag inte ens tänka på. Ett liv som inomhusfånge var inte vad jag förväntat mig. Precis som jag sagt när min son var tvungen att hjälpa mig med allt de första veckorna efter halkolyckan, så är också ett liv i stillhet minst tjugu år för tidigt. Hela jag kände mig som ett misslynt gnyende. På påskdagen, som ska vara en av kyrkoårets gladaste dagar. Usch!

Eftermiddagen ägnade jag åt att tvätta håret, sms.a med min son och fortsätta lyssna på boken. Ute sken solen och det droppade från taket. Kanske var det lite vår i luften trots allt…

Det blev en vacker solnedgång över havet som jag tittade på genom mitt fönster. Tråkigt nog är det inget bra ställe att ta bilder från om man vill fota solnedgång. Det får bli en annan gång.
Jag drack kaffe, sms:ade med nära och kära och hade trots allt en bra kväll. Även om jag grämde mig lite över att jag skulle börja tidigt nästa morgon.

Det här inlägget postades i Grönland: Andra resan, Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på En knall och ett gnyende (2015-04-05)

  1. Oj då, oj då. Tio dagar sedan du skrev detta, är foten bättre?

    • Kraka skriver:

      Tack foten ær bættre. Den var lite øveranstrængd, men blir alltid bættre av vila. Just nu ær det sjukt mycket snø hær och jag kænner direkt att det ær anstrængande. Men det ordnar sig. 🙂

  2. Pingback: Ute blåser sommarvind – not (2015-04-14) | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *