Efter två jobbiga nätter har Xanthos och jag åkt hem. Nej, det var inte i stugan det var jobbigt, vi har åkt hem för att jag ska betala räkningar och för att jag behövde åka till Uppsala. Vi åker tillbaka ikväll eller imorgon. Det är verkligen avkopplande att vara på landet.
Att sjukvården är i kris kan väl knappast ha undgått någon, i alla fall ingen som läser något slags media. Både på nätet och i papperstidningar kna man läsa om personalbristen i stort sett varje dag.
När jag sovit efter jobbet åkte jag först hem med Xanthos och fortsatte sedan till Ultuna i Uppsala för att hämta den lilla urnan med det som finns kvar av min stora, stolta katt. Han var stor och kraftig och hade en fantastisk svans. Men han var också skygg och introvert. Han tyckte om att gömma sig på olika ställen eller ligga en bit ifrån och iaktta omgivningen. Men det hände också att han och Xanthos låg tät ihop och putsade varandras pälsar. Han kunde också lägga sig nära mig och spinna förtroligt. Nu finns han bara i våra minnen och i katternas himmel, min älskade S*Korkekens Ferdinand II.
Livet är så skört, ena stunden är full av liv och i nästa har livet runnit bort. Jag ser det ständigt i min vardag, både unga och gamla. Det är så sorgligt att den tid vi har är så kort. Samtidigt är jag tacksam för den tid jag får dela med mina kära, både människor och djur.
Så rätt du har i allt detta.
Livet är kort och skört, viktigt att vi rätt tar till vara de dagar vi har fått att förvalta.
Förstår din känsla då du berättar om saknaden av katten.
Jag har varit med om detta flera gånger och det är verkligen plågsamt. De blir ju som familjemedlemmar de små liven.
Varm styrkekram till dig.