”Jag är så trött på att vara trött” säger Magdalena Hansson i boken jag just nu lyssnar på. Jag kan inte annat än hålla med henne. För jag är också trött på att känna mig så här trött, och inte minst uppgiven.
Det finns flera orsaker naturligtvis, det är sällan något i livet inte är både mångfacetterat och mulitifaktoriellt. Men jobbet är otvivelaktigt den främsta anledningen. Eller jobbet är det kanske inte, men arbetssituationen. Vi har helt enkelt för mycket att göra och för lite personal. Det fungerar inte att så många känner sig helt utslitna och att allt fler ser sig om efter andra jobb för att de inte orkar. För att vi inte orkar. För jag funderar också allt oftare på att göra något annat om vården inte ser till att skärpa sig och förbättra villkoren. Det är omöjligt att nyrekrytera inom en bransch där i stort sett alla vet hur det ser ut. Dubbelpass, helgarbete, storhelgsarbete, övertid och små möjligheter till raster. För att inte tala om sommarhelvetet.
I tisdags vaknade jag vid 03-tiden och började oroa mig inför nästa arbetspass, det som ska börja ikväll, med andra ord flera dagar i förväg. Inte blev det bättre när jag läste på vår interna sajt att man haft riktigt jobbigt och att några knappt orkade släpa sig hem utan att somna på vägen hem. Jag vet inte hur många gånger jag själv varit tvungen att ställa mig på en parkeringsplats och sova en stund för att orka köra hem. I början av sommaren stannade jag vid MacD i Älvsjö, skulle ta mina saker och gå in och dricka kaffe. Jag skulle bara blunda en minut innan jag gick ur bilen. Jag vaknade sedan en och en halv timme senare utan att ha en aning om hur det gått till. Ja, förutom att vi haft en jobbig natt förstås. Men det verkar ju vara en permanent situation numera.
Pratade med en kollega för ett tag sedan och vi var rörande överens om att vi önskade att sommaren snart ska vara slut så det bara blir normaljobbigt. Vården lider av ständig personalbrist, men på sommaren är det katastrofalt.
Media är full av artiklar om vårdens katastrofläge så var och en som vill vara uppdaterad har möjlighet att läsa och få en iblick i dagens vårdsituation. ”Människor dör på grund av sjuksköterskebristen” kan man läsa idag på en av nyhetssidorna och jag hoppas att i alla fall någon beslutsfattare lyckas hitta sidan trots sin långa sommarsemester. För det har de ju våra politiker, ett långt sommarlov för att vila upp sig. Jullov har de också förresten, de där som jobbar heltid med att bestämma om hur vi andra ska ha det.
Vår arbetssituation påverkar oss verkligen oerhört mycket och jag förstår att det är stressande och orimligt att det ska vara så. Skola, vård och omsorg borde verkligen få kosta för det ligger liksom i allas intresse.
Under min mammas sjukdomstid hann hon ligga inne på ett par olika avdelningar och på den sista var personalen fantastisk. Det var aldrig överbeläggningar och det fanns alltid gott om personal. Arbetet var välstrukturerat och så borde det alltid vara. Men vi såg också bevis på det motsatta och personalen hade det verkligen inte lätt…
Ja, man borde satsa mer på just de områdena som vi alla behöver, vård, skola och omsorg. Men när det gäller intensivvård är problemet inte bara pengar (om man bortser från att högre löner skulle göra arbetet mer atraktivt) eftersom det råder stor brist på specialistutbildade intensivvårdssjuksköterskor.
Där jag jobbar nu betalar man ut en ganska stor ”hittelön” till den som kan rekrytera en kollega. Pengarna betalas ut när kollegan jobbat minst ett år och jag tror att det var 20 000:- eller om det bara är 10 000:- vilket ju ändå är en hel del. Men jag känner inte en enda intensivvårdssjuksköterska som inte redan jobbar just där eller som kan tänka sig att flytta dit. Däremot känner jag flera som slutata, eller ska sluta, för att de vill orka med sin familj och sina barn. När man känner att man inte orkar ha något prvatliv är det något som är fel i själva strukturen. Häromnatten höll förresten vår jorläkare på att svimma. Han sa sedan att han först trodde att han fått en hjärnblödning, men hämtade sig sedan snabbt då han kunde sitta ner 5 minuter och dricka ett glas vatten. Något är fel när det inte ens finns tid till primära behov. Vi sköterskor jobbar 10,5 timmar utan rast men jag tror att jouren har 17 timmar eller något sådant. De kan gå och lägga sig inom sitt pass (vilket ju är förbjudet för oss) men på en sådan avdelning som vår där vi vårdar sveriges sjukaste intensivvårdspatienter är det en sällsynt lyx för våra jourer.
Det måste vara slitsamt att jobba under sådana förhållanden och det är nog likadant överallt nu på sommaren i alla fall. Här i Klintehamn stänger vårdcentralen under sommaren och pressen blir ohållbart tung för de övriga och akuten på lasarettet som måste ta hand om inte bara den lokala befolkningen utan också alla turister som blir sjuka och skadar sig på olika sätt. Det är ständiga artiklar i tidningarna om hur jobbigt personalen har det och om förfärligt långa väntetider för patienterna.
Hoppas att du trots allt får njuta lite av sommaren!
Kram, Ingrid
Det tråkiga är att det blir värre och värre och det tas inte på allvar av de som bestämmer. De utgår från att sjukvårdspersonal är lojal och jobbar extra, avstår från ledighet och sliter extra hårt. Men just i sommar har jag sett flera exempel på hur dåligt många mår av arbetet. Jag har ju ingen familj i traditionell mening, bara mig själv och katten att ta hand om till vardags. Men det är ändå inte okej att vara såtrött efter arbetet att man sover ett helt dygn vilket hänt flera gånger.
Jodå, jag njuter av sommaren emellanåt, när det orkar vara lite sol och uppehåll. Just nu ser jag att min kväll nog inte blir som jag tänkt. Det mulnar på och blir säkert regn igen. Men då får vi väl äta inomhus…
Kram
Hoppla, ja det är ett skit. Då låter bayram roligare!
Ja, maten var verkligen god och min skomakarlåda från Findus åkte in i frysen till nästa arbetspass. Alla hann gå ut och äta under natten och det var ju också bra. Det är inte alla nätter som det hinns med.
L bjöd på maten, hon hade visst gäster hemma som firade bayram och det kan ju inte varit så roligt för henne att jobba då. Det skulle vara trevligt att bli hembjuden på fest på eid/bayram men jag umgås tyvärr inte med någon muslimsk familj så nära. Men jag gissar att flera av mina grannar hade fest igår. Ibland finns det fester i mitt närområde öppna för alla, men det är inte samma sak som att vara med privat.
Önskar dig en fin lördag!