Undrar hur det egentligen känns

De flesta av oss människor vill nog vara omtyckta och gör så gott vi kan för att göra ett gott intryck. Inte desto mindre är det många människor i dagens samhälle som har attitydproblem och sätter jaget före andra. Man vill ha allt utan att behöva anstränga sig, tycker att andra ska maka på sig och ta hand om det man själv inte har lust med. Men det handlar nog i första hand om brist på uppfostran, man har inte fått lära sig att ta hänsyn och vara hjälpsam, och på tanklöshet. Man reflekterar helt enkelt inte över att man ställler till besvär och är otrevlig.

Sedan finns det det där personerna som verkligen lägger sig vinn om att vara så överlägsna, otrevliga och elaka som möjligt. De där som aldrig kan visa förståelse för att saker kan ha inträffat som gjort aatt man var tvungen att ändra på planerna, att man inte hann med allt och att saker blev som de blev.
Istället för att ge ett leende och säga att det ordnar sig spänner man ögonen i den andra och delar ut order, trots att man inte är en överordnad, och visar med all tydlig önskvärdhet att man anser sig vara så mycket bättre och att man själv är felfri.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.
(
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg)

Jag kan inte låta bli att undra över hur det känns att ta sig genom livet på ett sätt som gör att människor tycker man är obehaglig, gruvar sig för att behöva prata med en. Hur känns det egentligen att tycka att man själv är så mycket bättre att man ser det som självklart att visa förakt mot andra vid varje tillfälle som ges? Kan de se det lilla i det stora, glädja sig åt de små detaljerna i livet? Eller skyms sikten av deras stora ego?

20150810_090242

 

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Undrar hur det egentligen känns

  1. Frudin skriver:

    Det är inte lätt att va ödmjuk…alla beundrar mig så 😉
    …Det är inte så lätt för oss med attitydproblem…du får väl tänka lite på oss också!!!

  2. Piedra skriver:

    Det där är någonting jag själv ständigt undrar över, så jag har inga svar på den frågan. Men jag funderar över om det är så att de så totalt saknar självinsikt att de har en helt annan bild av sig själva än vad andra har. Eller så är de så drivna av någon sorts hämndbegär att allt annat får stå tillbaka. Jag vet inte. Jag vet bara att de går fram som ångvältar och gör andra människor väldigt illa. Och det är sorgligt, för jag tror nog att de också egentligen skulle vilja ha positiv uppmärksamhet. Kram! <3

  3. Geddfish skriver:

    En livsviktig fråga, som väl inte får något svar.
    Jag vet att jag många gånger grubblat över ”hur kan man göra så”. Min gube tyckte jag funderade för mycket, för, som han sa, det får du aldrig reda på ändå, och vad hjälper det.

    Tror att i vars och ens egen lilla värld, så tror man sig vara den som vet bäst och gör rätt. Alla är inte födda ödmjuka eller uppfostrade till det.

    Kram ♥

  4. LenaLi skriver:

    Jag har funderat över det här. När man möter nya människor (ex nytt jobb) känner man ju in varann, blir småningom igenkänd, hyfsat accepterad, hittar dem man trivs ihop med etc.

    Om man ALLTID bemötts fientligt av ALLA – ända sen man var liten – är det då möjligt att inse att det kan bero på ens eget agerande? Om man inte har nåt att jämföra med, menar jag.

    Och skulle man våga inse det? Att man förstört för sig själv hela tiden…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *