Me, myself and a little sunshine

I onsdags kostade jag på mig en heldag med mig själv. Stockholm visade sig från sin allra bästa sida med solsken och vackert höstväder.
Jag hade planerat ett lagom program för dagen och kvällen. Det var med stor förväntan jag tog T-banan in till stan.

Jag klev av i Gamla stan och promenerade till Skeppsholmen där mitt första stopp var, Bergrummet. Just nu pågår en utställning – Staden vid Sidenvägen – och har du möjlighet ska du försöka att inte missa den här intressanta utställningen. Den pågår till 28 februari 2016. Utställningen handlar om livet för dem som bodde i staden Luoyang. Staden präglades och blomstrade till följd av mångkulturen. Staden var redan under Tangdynastin (618-907) en miljonstad. Det kan jämföras med att samtidigt höll vårt Birka på att bli en blomstrande storstad med sina cirka 1000 invånare.

Den som varit på utställning på Bergrummet får samma dag också inträde till Östasiatiska museet. Självklart stretade jag mig upp för den långa trappen för att ta en titt även där. När jag kom upp tittade jag på utsikten över ett bedövande vackert Stockholm.

Innan jag tittade på museets samlingar satte jag mig med en kopp kaffe och kunde inte motstå frestelsen av en liten chokladboll med sesamfrön.

Det finns enormt mycket att se även på det här museet. Jag tittade runt på lite av varje och fascinerades av den stora boksamlingen, som jag aldrig sett förut. Märkligt att jag som är en sådan boknörd missat den…

Efter museibesöken var det dags att äta. Jag gick över bron, tog en buss en bit och gick sedan Kungsgatan upp med siktet på Pyttirian. På vägen hämtade jag ut min biobiljett som jag köpt på nätet.

Eftersom jag var ute i god tid och salongen var öppen gick jag in och satte mig på min plats för att fundera och reflektera i avskildhet. Dagen hade redan bjudit på så många intryck och ett tag funderade jag på att låta återköpa min biljett, men när allt kom omkring så var jag ju ändå där och hade tänkt se filmen. Det var lite oklart när jag skulle få tid och möjlighet att göra det senare.

Det är något magiskt med att sitta helt ensam i en biosalong strax innan den ska fyllas till bredden. För full, eller nästan i alla fall, blev den innan filmen började.

Jag är Ingrid är en svensk dokumentär om Ingrid Bergman. Den är gjord i samarbete med hennes barn och regisserad av Stig Björkman. Filmen hade Sverigepremiär dagen innan Ingrid Bergman skulle fyllt 100 år. Ingrid Bergman blev dock bara 67 år. Hon dog av bröstcancer på sin födelsedag 29 augusti 1982.

Det är en fantastisk film. Även om hennes äldsta dotter var lite avmätt så är filmen präglad av den kärlek som fanns mellan hennes barn och Ingrid. De bodde inte alltid tillsammans, men banden fanns där hela tiden. Man måste komma ihåg att det var en annan tid och därutöver också ett krig, Andra världskriget, som försvårade resande.
Ingrid själv blev tidigt moderslös, hon berättade i en intervju att hon inte hade några minnen av modern. Hon var bara 14 år då hennes far gick bort. Behovet av att leva med sina biologiska föräldrar, i synnerhet sin biologiska mor, var knappast något som Ingrid visste betydelsen av. Det hon däremot visste betydelsen av var att jobba hårt för att uppfylla sina drömmar.

Ingrid var, som yrkeskvinna, lite före sin tid. Hon var enormt begåvad och enligt det amerikanska filminstitutet anses hon vara en av de största skådespelerskor som någonsin funnits. Hon var en älsklig person och väldigt omtyckt av de flesta hon kom i kontakt med.
Det kan inte ha varit lätt att ha barn och en karriär samtidigt då hemmafruidealet frodades. Men hon levde för konsten och offrade familjelivet för att världen skulle få ta del av hennes talang. Det är vi många cineaster som är glada för.

Tycker man om film, har sett några av filmerna där Ingrid Bergman haft roller, är det ett måste att se den här filmen. Men även den som är för ung för att minnas Ingrids storhetstid har glädje av att se filmen om kvinnan som sa: ”Play it again Sam”.
”Play it again, Sam… For old time’s sake” uppstod i filmen Casablanca. Till skillnad mot vad många tror sades aldrig detta i filmen. (Källa Wikipedia).

Efter filmen hände något jag aldrig varit med om tidigare. På min högra sida satt ett lite äldre par och på min vänstra en kvinna som nog var i min ålder. Vi var alla så tagna av filmen att vi spontant satt kvar och diskuterade en stund. Det, om något, visar hur mycket den här filmen påverkar och att den är värd att se.