Måndagen var vår sista dag för den här gången. Vårt plan skulle gå på kvällen och vi hade i stort sett hela dagen på oss.
Efter frukosten packade vi och lämnade in bagaget. Sedan gick vi ut. Vi hade pratat om de gulliga ekorrarna och bestämt oss för att köpa lite nötter och se om de verkligen skulle äta ur våra händer.
Först kändes det lite otäckt, tänk om de skulle bitas. Men de kom fram och tog så försiktigt ur våra händer. Men precis som vi var de lite avvaktande i början och vi var först tvugna att bygga upp ett förtroende.
När nötterna var slut promenerade vi i parken och tittade på folk som var ute med sina hundar och njöt av de vackra höstfärgerna.
Det var måndag och helt turistfritt, förutom vi då. Vi gick till Gardener´s Cottage Café för att få lite förmiddagsfika.
Det var nog egentligen lunchdags, men jag ville absolut ha en bit kaka. Mjuka kakor är också väldigt engelskt och jag gjorde note to myself att försöka hinna baka lite mjuka kakor under vintern.
De märktes tydligt att de som satt på cafét kände varann och när vi kom vinkade och hälsade en dam i rullstol på oss. När hon åkte därifrån vinkade hon åter igen åt oss. Det var så där genuint trevligt som det kan kännas i engelska tv-serier ibland. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo där, i Ilford. Då skulle jag promenera, mata ekorrar och ha picnic i Valentinparken när jag var ledig.
Till sist kändes det lagom att hämta vårt bagage och ge oss av mot flygplatsen. Vi tog tåget in till stan, det tar bara 15 minuter in till Liverpool street station. Därifrån fick vi ta tunnelbanan in till Victoria station och sedan ett tåg ut till Gatwick.
Vi var trötta och orkade inte springa runt och kolla på saker i affärerna, vi skulle ändå inget köpa. Istället satte vi oss med varsin macka och jag tog ett glas rött och F en öl. Det kändes i hela kroppen att det var dags för hemresa. Vi var nöjda med vår resa, men trötta.
