Visst jag har varit instängd i några hissar, ja till och med mitt i natten då ingen hörde att jag ringde på nödsignalen. Jag har varit ensam inne på några sommarstängda vårdavdelningar för att hämta saker. Men det här var något helt annat…
Under ett rutinuppdrag, så mycket rutin det nu kan bli att befinna sig på en främmande planet, överraskas teamet av en storm och måste ge sig av hastigt. En av besättningsmännen befaras död och lämnas därför kvar eftersom man inte har tid att bärga hans kropp.
Besättningsmannen, Mark Watney, vaknar upp då syrealarmet varnar för låg nivå. Han lyckas ta sig tillbaka till kontrollbyggnaden och därmed en relativ säkerhet.
Mark inser att han är ensam på Mars, att han troligen kommer att dö där. Inte bara troligen, han är övertygad om att han kommer att dö. Men han är en stark person och bestämmer sig därför för att beräkna sina möjligheter att överleva tills nästa expedition beräknas landa. Typ fyra år senare.
Han räknar maten och inser att den inte kommer att räcka, bestämmer sig för att eftersom han är biolog så ska han minsann komma på ett sätt att odla mat. Ett inte helt okomplicerat företag.
Av en slump upptäcker en tekniker på jorden att saker flyttats på mars när hon tittar på direktsända bilder och man börjar fundera på om det kan vara så att Mark Watney lever mot alla odds. Med tiden kan man fastställa att så är fallet och man iaktar med spänning vad Mark gör däruppe.
Det är en lång film, 2 timmar och 22 minuter, och i början kände jag att det skulle bli en lång kväll i biosalongen. Men plötsligt fångades jag av spänningen, växlingarna mellan Marks kamp för att överleva och det idoga arbete som görs för att komma på ett sätt att rädda honom. Ensam kvar i rymden är ett inte ovanligt tema inom scifi och jag tänker då på Gravity, där Dr. Ryan Stone, spelad av Sandra Bullock, blir ensam kvar ute i rymden.
Interstellar är en annan film som också bjuder på känslan av hur långt bort man är när man är ute i rymden, hur ensam och hjälplös. Men här är det ett team som befinner sig långt från vår civilisation. Mina tankar om den filmen kan du läsa om du klickar på länken.
The Martian bygger på en bok med samma namn av Andy Weir. Ensam på Mars i översättning. Filmen är välgjord och ger både spänning och tankar att spinna vidare på när man går därifrån. Jag kan inte esn föreställa mig hur det måste kännas att vara het ensam på en annan planet där till och med syre saknas.
Det här är scifi när den är som bäst, i alla fall enligt mig. Här finns inga rymdmonster att kriga mot, bara de egna, inre, demonerna och de existentiella frågorna blir tydliga när inte den moderna civilisationen skymmer med sitt blingbling och sin kommersialism. Här är människans kamp för överlevnad det enda som existerar.
Matt Damon gör en lysande Mark Witney och även om det finns en del andra som också gör starkt intryck så är det honom jag kommer att minnas. Inte minst för att han i slutet säger något i stil med att man alltid ska vara noga med att lära sig allt, just det man trodde man aldrig skulle ha nytta av kan vara det som gör att man överlever.
