Det är många år sedan jag firade Valborg, eller Sista april som man säger på vissa håll i landet. Med fira menar jag lyssna på vårtal och körsång och sedan så på när man tänder brasan.
Under många år var jag med och arrangerade Valborgsfirandet nere vid Husby gård tillsammans med Husby s-förening. Jag gjorde inköpen och stod sedan och sålde korv. Ett spännade uppdrag ska ni veta som ibland kunde bli riktigt kontroversiellt. Vi hade valt att ha korvar utan fläsk för att alla skulle kunna äta. Även de som av religiösa skäl inte äter griskött. Det finns ju ingen som av religiösa skäl måste äta gris. Ändå var det inte ovanligt att det dök upp folk och började argumentera för sin rätt att köpa varmkorv med griskött. Ja, jösses! Det finns folk till allt.
Jag slutade vara med i s-föreningens valborgsfirande när jag av olika skäl inte hade tid och möjlighet. Det var jobbet som kom emellan. Det är svårt att hävda att man alltid ska vara ledig på Valborg. Men traditionen lever vidare och förra året, nyss hemkommen från Grönland, var jag nere och tittade på de slocknande resterna av elden.
I år hade jag bestämt mig för att fira Valborg och funderade först på att fira i Uppsala. Men sedan började det luta allt mer åt att jag skulle åka till Skansen och så sent som vid middagstid var det min absoluta övertygelse att det var där jag skulle tillbringa kvällen.
Efter ett sms till min bror och svägerska med frågan om de hade planer för kvällen fick jag veta att de skulle åka till Mariefred. Ville jag möjligen följa med?
Efter att ha sovit några timmar, hade jobbat en extranatt på det stora sjukhuset söder om staden, klev jag upp, drack mitt kaffe och åkte iväg mot Södertälje.
Efter en kopp kaffe och ett par mackor åkte vi tillsammans till Mariefred.
Jag (och min bror också förstås) har våra rötter på mammas sida i Mariefred. Som vuxen bodde jag tio år där och vad jag kan minnas var jag aldrig och tittade på Valborgselden under de åren. Jag har dessutom ett mycket obehagligt minne från en Valborgsmässoafton tillsammans med min exman, ja då var vi nog inte ens gifta ännu. Eller om det var året efter. Men det som hände den dagen förändrade för all framtid mitt liv. Jag ångrar så, fortfarande, att jag inte packade mina saker och lämnade honom omedelbart. Då hade jag sluppit det helvete som tog sin början den dagen. Det har i och för sig inget med Valborg att göra, det var en ren slump att händelsen råkade infalla den dagen. Men då lärde jag mig att man ska inte ha med män att göra om de inte gjort upp med sitt förflutna, speciellt inte om de har ett psykiskt sjukt ex.
Det var verkligen på tiden att jag fick uppleva en Valborg i Mariefred under positiva förhållanden. Dessutom var vädret gynnsamt, även om dte var rätt kallt och både långkalsongerna och vinterjackan kändes välbehövliga.
Det började med vårtal och sång från kyrktrappan. Kyrktrappan i Mariefred är en viktig symbol i stan.
Det var ett föredömligt kort tal utan en massa tjafs. På Valborg är det våren som ska stå i fokus och inte politik och ekonomi.
En liten svart katt gick runt bland folk och såg vilsen ut. Den hade ett halsband och bodde säkert i ngot av husen alldeles bredvid.
Efter talet var det dags att gå ner till vattnet. Valborgselden ligger alltid på en flotte ute vattnet. Det är så vackert när elden speglar sig i Mälarens vatten.
När elden tagit fart var det dags för fyrverkerierna. Det är vackert när de lyser upp mot himlen, men många djur är skotträdda och kostnaden är inte försumbar. Men jag måste erkänna att jag är lite förtjust i fyrverkerier, trots de uppenbara nackdelarna.
När det sista stjärnregnet ebbat ut promenerade vi bort till kyrkogården där jag ville tända ljus på mormor och morfars grav. Det var alldeles mörkt, men här och där lyste gravljus där människor skänkt en tanke åt dem som gått före.
Precis som med farfar, vars grav jag brukar besöka i Norrköping, har mormor och morfar starka symbolvärden för mig. De dog innan jag föddes och jag har aldrig träffat dem. Men de levde ett fattigt liv, som svenska slavar. Statare brukar de kallas, men det är bara en förskönande omskrivning av ett slavsystem som fanns kvar i Svergie så långt som till 1946.
Med ökande klyftor och en framväxande nyfattigdom är det viktigt att inte glömma vår historia och hur viktigt det är att organisera sig. Många vet inte hur det varit och vilka som arbetade och kämpade för ett samhälle där alla skulle ha det drägligt. Ett samhälle med mat på bordet och tak över huvudet.
Under 1960- och början av 1970-talet var Sverige det mest jämlika samhället i världen. Idag är vi det OECD-land där klyftorna mellan de rika och de fattiga växer snabbast.
