Skrivpuff är dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Man skriver när man vill och hur ofta man vill.
Jag jobbar i vården, har gjort det hela mitt vuxna liv. Vårdarbete är tungt på flera sätt, både fysiskt och psykiskt.
Jag började som sjukvårdsbiträde på ett, som det hette då, långvårdssjukhus. Det var tunga lyft, hårt arbete i stort sett hela tiden. Blev det en stund över skulle man städa, inte prata med patienterna. Satte man sig bredvid någon av de äldre på avdelningen en stund ansågs det att man var lat och smet undan.
Min bana fortsatte sedan via geropsykiatrin till den akutspsykiatrin, med en adekvat utbildning emellan. Tre terminer mentalskötarutbildning. Sedan rullade det på några år. Långa dagar, varannan helg och många, många storhelger.
Jag utbildade mig till sjuksköterska och var klar precis i en tid då det inte var någon brist på sjuksköterskor. Kan ni tänka er, en sådan tid har funnits. Det var ont om jobb och jag gick tillbaka till psykiatrin, hittade faktiskt ett vikariat som sjuksköterska vilket inte alla av mina kurskamrater gjorde. Men jag hade en del kontakter inom psyksvängen.
Jag har jobbat och jobbat, vidareutbildat mig och jobbat parallellt med utbildningarna. Men i min familj tyckte man inte att jag gjorde något. Det var inte ovanligt att man sa direkt till mig: ”Du kan väl inte vara trött, du arbetar ju inte.” Min pappa sa vid ett tillfälle: ”Är det inte dags att du skaffar dig ett arbete snart istället för att sitta på sjukhus?”
Just nu jobbar jag heltid på en tung avdelning, med svårt sjuka patenter. Vi jobbar treskift, vilket i sig gör jobbet än mer slitsamt än om man jobbar antingen dag eller natt. Blandningen av olika tider gör att kroppen aldrig vet om det är dag eller natt.
Mina föräldrar är borta sedan länge och min bror verkar förstått att vården faktiskt är ett riktigt arbete. Men istället gör sig andra lustiga äver att jag är trött. Påstår att jag sagt att jag alltid är trött och ifrågasätter om jag lägger tid på att göra något roligt för min egen skull. ”Du som jämt är trött, hur hinner du lägga tid på sådant? Du borde vila istället!” Att bli ifrågasatt, att få min livsstil kritiserad, är nog det som gör mig allra, allra mest trött.
Jag har svårt för det där när människor kritiserarar och dömer andra, speciellt när föräldrar gör det. Har själv en sådan mamma. Jag tycker att föräldrar ska stötta oavsett om de inte förstår ens vägval. Och varför andra människor ska ha synpunkter på vad man orkar eller inte orkar när man är trött begriper jag inte heller. Det är inte deras kropp.
Kram <3