Denna dagen ett liv sa Farbror Melker och för mig har det alltid varit ett uttryck för vardagens betydelse. Precis som uttrycket Alla dessa dagar, inte visste jag att det var livet. Idag har det varit en vanlig vardag, en dag med massor av innehåll och ändå inget speciellt.
Klockan ringde klockan 03.00 och strax efter gick jag upp. Frukost med kaffe och sedan förberedelser för att åka till jobbet. Det är hemskt tidigt vi börjar vi som jobbar i vården.
På vägen till sjukhuset gick jag genom Stadsträdgården och tog några turfzoner. Jag fick sällskap av en hare och kunde dessutom reflektera över blomsterplanteringarna. Det går ju bra att få det så där riktigt fint när man har ekonomi för det. En gång funderade jag på att bli hortonom, men jag blev ju sjuksköterska istället. Bra eller dåligt är svårt att säga, men jag är säker på att jag också kunnat få till en fin parkplantering om jag haft pengar och personal.
När jag kom fram fanns känslan av missnöje kvar i kroppen. Jag kan verkligen inte leva med schemaprocessen på min arbetsplats. Samtidigt vill jag ju egentligen inte lämna avdelningen redan. jag beklagade mig lite för utvalda arbetskamrater och lyckades iallafall byta bort helgen då jag ska ha helgsmålsbönen i samband med vår terminsavslutning. Det kändes bra.
Vi ska snart ha personalfest och jag swishade pengar till den som har hand om festen. Jag tycker om fester, helt stick i stäv med vad introverta brukar. Men jag behöver alltid vila efteråt. Det har jag i alla fall lärt mig, att jag ska se till att vara ledig efter fester.
Jag hade en CIVA-patient idag, alltså inte en brännskada. Bara det kändes symboliskt och gjorde mig än starkare i mitt beslut. Dessutom fick jag mail, ett positivt sådant, angående min jobbförfrågan som jag skickade igår. Allt kommer att ordna sig på ett bra sätt, men ändå känner jag sorg. Det var ju inte så här jag tänkt att det skulle bli.
När dagen led mot sitt slut var jag riktigt, riktigt trött. Troligen hade jag lågt blodsocker också för jag mådde riktigt illa när jag gick från jobbet. Kände att jag behövde äta något. Trots att jag bestämt att mitt fikande och ätande måste begränsas. Jag insåg det när jag gick igenom min kvittohög som jag inte hunnit skriva in i kassaboken. Inte för att det är något problem, men det är onödigt att lägga massor av pengar på fika och snabbmat.
Nu var det hur som helst krisläge och jag insåg att om jag ens skulle orka ta mig hem, och dessutom uträtta ärenden på vägen, behövde jag äta. Därför stannade jag till vid Centralbageriet och drack kaffe och åt en stor macka med ost, skinka, ägg och dijonsenap.
När jag väl satt på tåget somnade jag innan vi lämnade stationen och vaknade inte förrän i Upplands Väsby. Sedan höll jag mig vaken och klev av i Helenelund, tog bussen till Akalla för att hämta ett rekbrev och ett paket. Jag var övertygad om att paketet var dammsugarpåsarna jag beställt till snabeldraken i stugan. Men det visade sig vara det efterlängtade fodralet till min nya Asus-padda. Äntligen hade det letat sig hit från USA. Paketet var märkt med swim goggles (simglasögon), troligen för att inte fastna i tullen.
Jag kände mig lite förvirrad, jag hade ju fått ett sms om dammsugarpåsarna samtidigt som jag fått avin om paketet. Jag fick ställa mig i kön igen och nu var det minsann inte två personer före, det var tio. Men skam den som ger sig, dammsugarpåsarna fanns också där.
Sedan gick jag hem, insåg att det där med att gå inte var problemet men att jag var alldeles slut i övrigt. Väl hemma la jag mig i badet med ett glas vin bredvid mig. Sedan åt jag ett par ostochkaviarmackor när jag åter var i köket. Ja, jag åt dem i själva verket när jag satt mig i sängen. Men jag gjorde ordning dem i köket. Förstås.
Klockan är inte ens 21 och jag känner att jag måste sova snart. Det är trist att lägga sig tidigt nu när det är ljust, men jag får väl spara mina krafter tills det finns något speciellt att vara vaken för.
