Ett av mina favorituttryck är: Vi ser varann, men vi ser inte varann.
Häromdagen fick jag veta något som skakade om min värld. Jag kan inte berätta vad det är, med tanke på de inblandade. Men jag kan ändå tänka högt runt det som hänt.
Vi ser varann, nästan varje dag, i ett sammanhang. Kanske är det på jobbet. I affären. På bussen. I den lokala föreningen.
Vi pratar om saker som är gemensamma. Men utanför det gemensamma sammanhanget vet vi ingenting. Vi förutsätter att den där personen lever ett normalt liv. Ett som alla andra.
Sociala medier, där många av oss berättar om vårt liv, visar bilder från vår vardag, gör det ännu svårare att verkligen se när någon far illa och har det svårt. I alla fall om personen ifråga delar med sig av saker som inte stämmer, bygger upp en värld som hen tror att vi vill se och som hen vill att vi ska se.
Jag är djupt skakad över hur svårt någon i min närhet haft det, helt utan att jag såg det. Ändå är det inte så konstigt att just jag inte såg det, jag delade en så begränsad bit av personens hela sfär. Men inte ens de närmste visste.
Vi ser varann, men vi ser inte…
