Igår på helgsmålsbönen spelade min vän B Solveigs sang ur Peer Gynt. Vid ett tidigare tillfälle, då han också spelade den, hade jag gjort en egen översättning från den engelska texten till sången. I sitt original är den på norska.
Eftersom jag hade texten i Evernote kunde jag snabbt plocka fram den och läsa de två verserna.
När jag kom hem funderade jag en hel del på Peer Gynt och Solveig. Peer som ger sig av medan han är ung och söker något, kanske meningen med livet, vad vet jag.
Solveig, som älskar honom, väntar troget på att han ska komma tillbaka. Helt förvissad om attt de en dag ska bli de två.
När Peer då äntligen kommer tillbaka är han en mycket åldrig och bruten man som möts av sin Solveig.
Man brukar säga att det är en berättelse om hur man kan ge sig av från själva livet och söka något man redan har och därmed missa det helt. Däremot har jag aldrig hört att man tar upp den aspekten relaterad till Solveig. Det är ju inte bara sitt eget liv Peer ödelägger, även Solveig missar sina bästa år och själva livet.
Kanske kommer både vinter och vår att gå,
och nästa sommar också och hela året.
Men till sist kommer du, det vet jag helt säkert.
Och jag ska vänta som jag lovat.
Hej!
Att du orkade med en extra skräckupplevelse efter den med POSTNORD
får mig att förstå att du har starka nerver! Och ovanpå det denna sorgliga
hustoria som Peer Gynt – även om musiken är fin. Och likaså B:a trumpet,
förstår jag.
Hoppas den här veckan blir ljusare även om vädret verkar fortsätta vara
varannandagsväder. Och snart midsommar! Vart har sommaren tagit vägen?
PAX et Bonum
H L S
Tack för att du tog dig tid att skriva en kommentar! Det uppskattar jag.
Ja du, det var mycket skräck på en och samma gång. Men tack och lov var konserterna av det angenämare slagets skräckupplevelser.
B spelar ju saxofon och det är alltid lika trevligt att lyssna. Solveigs sång och hennes långa väntan på sin älskade är en sorglig berättelse. Jag har faktiskt aldrig sett Pehr Gynt, antar att den spelas som teater emellanåt?
Det känns som så mycket ”waste time” att vänta medan livet rinner iväg. Men så är det väl… Jag påminns om ett annat blogginlägg jag skrev för rätt länge sedan somm också handlar om hur kärleken handlar om förluster och längtan/väntan.
https://kraka.moah.se/2009/04/01/visst-ar-det-sorgligt-men-det-precis-sa-jag-kanner/
Må så gott och välkomme åter att ta del av mina enkla rader från mitt blandade liv på gott och ont.
Kram