Det har varit ett jobbigt år. Först med byte av arbetsplats, ett jobb jag gärna ville ha men som ändå på flera sätt varit en utmaning. Sedan Kingstons sjukdom som började med hans tänder och utvecklades till att bli en besvärlig tarminflammation. De båda sakerna hänger ihop på något sätt. Men ingen vet riktigt hur. Till det en lång, spännande resa av det slaget som inte precis kan räknas som rekreation. Där utöver nya studier, den här gången på högskolan, kandidatprogrammet i filosofi på halvfart.
Man får heller inte glömma att livsadministrationen måste fungera. Det där med att tvätta, städa, betala räkningar, handla, laga mat och allt annat som får livet att fungera. Med andra ord så är jag trött.
Redan i början av december bestämde jag mig för att julen skulle bli en kravfri tid för återhämtning. Nu blev det ju inte riktigt det eremitliv jag planerat, men på annandagen gick jag i ide. Stängde yttervärlden ute och ägnade mig helt åt att bara vara med mig själv och katterna. Efter att telefonen plingat ett antal gånger, både med sms-aviseringar och dito för mail, bestämde jag mig för att sätta mobilen på ljudlöst. När jag räknade, strax före klockan 22, hade jag fått 34 meddelanden. Bara ett av dem var personligt, resten var reklamerbjudanden av olika slag. Det är därför de vill att man ska vara med i deras kundklubbar, för att det då blir tillåtet att skicka reklam utan att det räknas som spam. Visst man kan välja bort att vara med i dessa kundklubbar, men samtidigt är det ju lite nice när de säger att man har en intjänad bonus på 50 kronor när man ska betala.
Har verkligen tagit det lugnt idag. Sett film, ätit, druckit kaffe, sett mer film, druckit vin, mer film och så har det fortsatt. Jag var lite sugen på pizza, men bestämde mig för att det skulle vara alldeles för jobbigt att klä mig och gå hela vägen ner till bortre änden av Akalla.
Jo, vi har en pizzeria i Husby också, men den är långt ifrån lika bra.
Nu ska jag fortsätta dagen som den börjat, låta annandagen gå över i vardag. Imorgon är en annan dag sa hon och det hade hon rätt i, den där Scarlett O´Hara.
*Bild från pixabay
Pingback: På rymmen från idet | Kraka