Hur sjuk(t) får man/det vara

Ni som följt mig länge kommer kanske ihåg förra gången jag sökte på Cityakutens vårdcentral? Jag är listad där, men man kan inte direkt beskylla mig för att springa ner dörrarna. Jag har en inbyggd, eller snarare inlärd, skepsis till allmänläkare. De är så långt från den vårdverklighet som är min vardag.
Om du inte minns händelsen i augusti 2016 så kan du läsa om den här.

Doktorn sa då alltså till mig ”det här kommer du inte att dö av”. Jag var nästan lika dålig då som nu, men inte riktigt. Jag hade inte ont på det sätt som jag har nu. Men jag andades betydligt sämre. (Du behöver nog läsa om hela händelsen för att förstå absurditeterna).

Den här gången var det precis tvärt om. Jag hade visserligen varit förkyld, men det är min grundsjukdom som försämrats och jag behöver utredas. Om jag skulle kunna jobba eller sjukpensioneras får man diskutera. Däremot var det inte möjligt att få vara sjukskriven några extra dagar för att vila, bara den vecka som inte kräver läkarintyg. På fredag ska jag vara tillbaka. När jag sa att det var slit och släp på jobbet fnös han åt mig, och sa så där som tonåringar brukar göra när de tycker vuxna är lite löjliga, ”så det säger du”.

Han skrev ut kortisontabletter till mig. Jo, kortison är väl bra. Universalmedicin. Lekte lite med tanken igår att jag skulle ta av Kingstons kortison och bota mig. Men jag som har ett rikt inre liv kunde ju föreställa mig hur det skulle låta om jag kom med biverkningar och skulle bli tvungen att erkänna att jag ordinerat mig själv av kattens medicin. Men nu har jag fått egen kortison!

Jag kände mig helt tillintetgjord. Dödssjuk och med en förtidspensionering som skulle diskuteras. Hela min värld rasade.

Han tyckte att jag skulle göra om min spirometri som gjordes för 4 år sedan. Den gjordes för 3 år sedan sa jag. Nej, den gjordes 2015 och det är 4 år sedan sa han. Nej sa jag, det är 3 år. Då räknade han på fingrarna: 2015, 2016, 2017, 2018. Det är 4 år. Ja, sa jag, men så kan man inte räkna. Man räknar 2015 till 2016, 2016 till 2017, 2017 till 2018. Det är 3 år.
Han försökte en gång till förklara för mig att det är 4 år. Sedan gav han upp, såg ut att tänka att kärringen säkert var lite dement och inte kunde räkna.
Jag avstod från att berätta att om man nu inte klarar av att räkna just det här med antal år så kan man tänka att den som föddes 2015 fyller 3 år i år. Lätt som en plätt!  🙂

Sen gick jag och hämtade ut de där tabletterna och gick sedan tvärs över Hötorget, tog en sväng i Hötorgshallen och tittade på fula fiskar och attraktiva ostar. Sedan gick jag till Pizza Hut och åt lunch.

Efter lite lunch kunde jag se det löjliga i hela situationen. Han anser mig gravt lungsjuk och med ena foten i graven. Han och jag har aldrig tidigare träffats, men han hade ju läst i min journal och fått för sig det. Sedan gick det inte att rubba hans idé. Han sa det till mig redan innan han undersökt mig.

Nu är det ju så att den som är så där lungsjuk som han anser mig vara inte skulle kunna vandra på höjder mellan 4000 och 5000 m ö h.
Jag kollade igenom hälsoråden på nätet medan jag åt och där fanns råd för både kost, träning och vardag. Bland annat råd om hur man skulle orka städa nu när man inte orkade hantera den tunga dammsugaren. När man tränar är det bra att ha med sig sin rollator och eftersom man troligen är undernärd så bör man försöka få i sig näringsrik mat och näringsdrycker och försöka få upp sitt BMI till 22. Ha, ha , ha… Jag borde nog  hellre försöka gå ner i vikt till BMI 22. 🙂 🙂 🙂