Igår när jag var på det där bedrövliga läkarbesöket, som för övrigt tagit upp en massa tid, alldeles för mycket tid, att fundera på. Det handlar dels om en kulturkrock, att i läkarens kultur är en kvinna i min ålder gammal. Mycket gammal. Dessutom saknade han helt insikt om skillnaden på att arbeta på en vårdcentral och på en intensivvårdsavdelning. Han tyckte att jag var löjlig som inte orkade vara på jobbet när jag förkyld. Men kunde inte hindra mig att stanna hemma den vecka jag har rätt till enligt svensk lag. Han raljerade och fånade sig. Dessutom verkar han inte vara ett dugg påläst om varken astma eller KOL. Det är jag nu, var det innan också, men med min kortisonspeedade kropp var jag vaken till klockan fyra inatt och läste. Nejdå, ni behöver inte oroa er för min mentala hälsa. Jag läste kanske totalt en timme, i omgångar om KOL. Kunde konstatera att det jag sett fler KOL-patienter än han läst om i hela sitt liv. KOL-exacerbation är en mycket vanlig intensivvårdsdiagnos. Det har jag inte!
Vad gjorde jag då under dessa nattens timmar? Jag läste Lex Orandi Lex Credendi av Gösta Hallonsten. En kursbok vi ska läsa i sin helhet den här veckan, bland annat. För i den här kurshalvan, den i teologi, är det mer än dubbelt både med kursmaterial och krav. Börjar faktiskt tycka att den jobbiga filosofikursen var rent av slapp. Om man jämför.
Jag tittade också på en TV-serie, Riviera, i 5 avsnitt. Men jag orkade bara 4 och har sett det 5:e nu på förmiddagen.
By the way, jag börjar må bättre. Inte så konstigt alls, hade absolut blivit bättre redan i helgen om jag bestämt mig för att äta av kattens kortison. Men som ni kan läsa i mitt förra inlägg så valde jag bort det av en anledning. Kanske hade det varit bra om jag valt kattmedicinen, som förresten är samma som används till människor. Då hade jag sluppit den enorma förnedringen som jag utsattes för. Känner mig riktigt deprimerad. Inte för att jag fått en påhittad diagnos, men för att kvinnor i min ålder behandlas på det här sättet. Åldrig, i behov av uppfostran och inte kapabel att veta sitt eget bästa. Ni som känner mig privat vet att att det knappast är en beskrivning som passar in på mig.
Men för att återgå till det jag ville skriva när jag började det här inlägget. Jag kom alltså in i väntrummet, som just då var fullsatt. Stolarna stod tätt utefter väggen, så där som man ibland kan se på film från mottagningar där man tar prover för könssjukdomar. Helt avsett för att förnedra besökarna så de ska sitta nästan i knät på varann och skämmas. Och verkligen se varann.
Jag funderade på vem av patienterna som troligen inte hade något smittsamt innan jag valde plats. Det fanns inte så många platser att välja på. Men jag satte mig bredvid en man som såg ut att ha någon psykiatrisk problematik. Med lite lagom otur, min vanliga typ, hade han väl tb eller mässling. Vem vet, sånt syns ju inte utanpå. Men Praktikertjänst skulle behöva ta hjälp av en inredningsexpert. Eller förresten det skulle nog fungera bra med en erfaren sjuksköterska också. En erfaren alltså. Väl förankrad i den svenska kulturen. För så här vill de flesta av oss inte sitta.
Folk hämtades in vartefter och antalet sjuklingar glesades ut. Jag fick ögonen på en bok, Världens 100 underverk. Jag bläddrade igenom den och kunde snabbt konstatera att jag åtminstone besökt minst 10% av de föreslagna resmålen. Andra av dem står på min ”lista”för kommande resor. Inte så illa. Trots allt: Life is good.
