Inom mig gror en växande känsla av att jag inte är nöjd. Allt oftare umgås jag med planer på att ändra på min arbetssituation. Postoperativ vård är viktig, speciellt när man gör riktigt stor kirurgi och det tidiga omhändertagandet har en avgörande betydelse för utfallet av operationen. Men eftersom Karolinska, som Huddinge är en del av, är så besatta av akademiska titlar får jag inte vara med och utveckla vården. Jag som inte har någon magisterexamen jämställs med den som har 2-4 års erfarenhet i Karolinskas kompetensstege. Att jag är inne på mitt 44:e år saknar helt betydelse. Dessutom har vården någon idé, som jag inte hört om skulle finnas inom andra akademiska fält, man har bestämt sig för att gamla utbildningar inte gäller. Jag har 3 kandidatexamina (Bsc) inom 3 olika vårdfält, men de räknas inte som kompetens utan vill jag bygga på min utbildning måste jag ta en ny kandidatexamen. Jag är ingenting på Karolinska. I Karolinskas ögon saknar jag helt vårdkompetens på kandidatnivå.
Jag är helt enkelt less på att betraktas som värdelös. Det är jag inte ensam om och allt fler flyr, inte bara från Karolinska utan från vården i stort. Jag vill lära mig nya saker, vara med och utveckla och få möjlighet att använda mina kunskaper och min erfarenhet.
Idag dök det upp ett gammalt inlägg, det gör det i flödet på Facebook ibland, från 2016. Jag kände genast att jag ville tillbaka. Tillbaka för att i utvecklas i det som är, och varit i så många år, mitt drömyrke. Jag slutade för att schemaläggningsprocessen gjorde hela mitt privatliv omöjligt. Men det skulle kunna gå att lösa. Inte då, men nu.
Jag har inte tänkt färdigt, men jag funderar dagligen på att ge mig av. Snickra ihop ett individuellt schema som kan fungera och ta nya tag med det jag verkligen vill lära mig. Ett yrkesfält som rymmer så mycket, både medicinskt, kirurgiskt och vad gäller omvårdnadshantverk. Brännskadecentrum, jag saknar dig!
*Bild från pixabay
