Som ett dåligt samvete har det legat över mig det där med att jag borde åka och titta till stugan. När jag vakade av i morse köpte jag mig en french hotdog i sjukhusets Pressbyrån för att ladda för den extra utflykten. Sedan tog jag bussen till Skarpnäck.
Det var rena isgatan och så svårt att ta sig fram att jag gick nästan som med myrsteg. På min tomt var det massor av snö och jag pulsade fram till dörrarna och runt huset. Jag gjorde innget försök att komma in, det skulle varit alltför besvärligt med snöröjning. Jag var trött och ville hem och sova.
På vägen därifrån kollade jag vid busshållplatsen, men det skulle inte gå någon buss förrän om drygt tre kvart så det var bara att ge sig av mot T-banan med apostlahästarna. Det visade sig vara ännu mer besvärligt än att gå från bussen till stugan. Ett tag övervägde jag om jag skulle ta bussen till en annan T-banestation men det skulle tagit ytterligare tid i anspråk.
Jag hade i alla fall tur när jag kom fram till stationen, det vara barra 2 minuter att vänta innan vi skulle åka in mot stan.
När jag, efter byte vid T-centralen, kom hem till Husby var det om möjligt ännu värre att gå. För att inte tala om hur det var hemma på gården. Jag var glad när jag äntligen kom innanför dörren utan att ha brutit både armar och ben.
På eftermiddagen, när jag skulle iväg till Kyrkofullmäktige, var det lite bättre. Men några timmar senare när jag återvände hem var det likadant igen. Eller värre.
Skönt att du klarade dig helskinnad för olyckan kan snabbt vara framme tyvärr…