Jag har jobbat två nätter. Den första natten var, med intensivvårdsmått mätt, lugn. Men i natt var det kaotiskt. Fullt redan när vi kom och vi hade operationsstopp flera timmar. Hade det inte varit så stressigt hade jag säkert nynnat på Bengt Sändhs gamla slagdänga. Sången handlar om mygg och annat otyg, i mitt fall handlar det om det återkommande kaos som drabbar vården varje sommar. Jobbar man i vården är sommaren den värsta, och jobbigaste, tiden.
Jag hade en hel del arbete kvar när klockan var 07:30 och kom inte iväg förrän efter att klockan blivit åtta.
På vägen hem stannade jag till vid Hemköp och köpte bröd, salami, grönmögelost och lite annat. Sedan gick jag hem och sov.
Katterna, som valde en annan sovplats när jag gick och la mig hade återvänt till sängen när jag vaknade. Jag ordnade kaffe och vaknade till. Bestämde mig för att de ärenden jag skulle behöva göra kunde vänta och vi gick istället ut i trädgården. Katterna gillar att ligga där och spana på fåglar och förbipasserade.
När det blev lite kyligare gick jag in för att ta det lugnt och sova tidigt. Jag är fruktansvärt trött av min förkylning. Det är så uppenbart att det är en bakteriell infektion som skulle gå över på ett par dagar ed antibiotika. Utan tar det 3 – 4 veckor för kroppen att läka ut en sådan infektion. Men jag orkar inte med någon inkompetent och dum primärvårdsläkare. Jag fick nog senast. Den gången ansåg läkaren, som aldrig sett mig förut, att jag var i sent stadium i en dödlig sjukdom. Gången innan träffade jag en läkare som sa: ”Det här kommer du inte att dö av.” Var hittar vårdcentralerna alla inkompetenta medicinare? Och hur i h-vete har de lyckats bli legitimerade?
De låten är så himla bra!! Den tar verkligen udden av alla lyriska visor om den underbara sommaren.
Ja du, ibland kan man verkligen undra vad det är som händer med sjukvården. Jag är så himla glad att jag har träffat en så underbar och otroligt engagerad läkare när det gäller min osteoporos. När det gäller mitt förmaksflimmer däremot, så är det ingen som bryr sig om mig alls. Jag beställer nya recept och får dem utskrivna, men ingen ifrågasätter om jag behöver dem eller inte. När jag ett tag hade täta och långa perioder med flimmer provade jag att ringa direkt till hjärtmottagningen på lasarettet och fick ett samtal med en läkare som snäsigt upplyste mig om att om jag inte var nöjd med diagnosen och medicineringen skulle jag ”gå rätt väg”, vilket är via vårdcentralen. Nej, jag har nog en känsla av att kvinna över 75 inte är speciellt intressant att ödsla tid och resurser på.
Kram, Ingrid
Ja, man kan verkligen undra vad som händer med sjukvården? Husse är i branschen fast inom den medicintekniska biten och nästan varje dag han kommer till sjukhuset så är det ”skarpt vårdplatsläge”. Någonting måste vara väldigt fel inom organisationen. Felaktiga diagnoser gör det verkligen inte bättre. Har man tid hos vår vårdcentral kan man bara ta upp det man har sökt för och inte ställa en annan fråga men jag ger mig inte och lämnar inte rummet förrän jag fått besked. Skrämmande att det ska behöva vara så.
Trevlig lördag!