Freedom comes when you learn to let go

Som jag sagt tidigare skulle jag ha ett lära-känna-samtal med min nya chef. Jag fick en ny chef i samband med att en av cheferna fick en högre tjänst  efter att den som hade den tjänsten gick i pension. Alla som byter chef ska ha ett sådant här samtal med sin chef.

Jag har ju sedan minst ett halvår funderat på om jag verkligen vill stanna kvar som anställd hos en arbetsgivare som envisas med att räkna mig som ny i vården, eller nästan ny i alla fall. Eftersom jag inte skrivit en magisteruppsats ska ingen hänsyn tas till mina tidigare erfarenheter. Jag är inne på mitt 44:e år i vården, har jobbat 35 år som sjuksköterska och 30 år som specialistsjuksköterska i intensivvård. Anestesisjuksköterska har jag varit i 28 år och därutöver har jag en hel del andra akademiska kurser, och därmed högskolepoäng, i omvårdnadsämnen. Trots detta kan jag aldrig räkna med att få upp min lön utan att ta en magisterexamen.

Jag har muttrat en hel del om att jag minsann tänker säga upp mig, hämtat stöd hos min son och funderat.

I tisdags eftermiddag, eller kanske närmare kväll, var jag helt klar över hur jag skulle göra och vad jag skulle säga på det där samtalet.

Jag hade jobbat hela natten innan jag skulle träffa min chef. Visserligen var jag trött, men jag hade ju förberett mig.

Chefen, I, började med att berätta om sig och sitt liv. Egentligen tycker jag nog att man kan ifrågasätta varför man ska berätta om sitt privatliv, men hon fick ju börja och lägga ribban. Jag fick veta en hel del faktiskt. Sedan var det min tur och jag berättade om hur jag lever, vad jag gör på fritiden och om mina studier, både tidigare och nuvarande. Sedan kom jag in på hur jag ser på arbetsgivarens policy att enbart betrakta magisterexamen som en fullgod utbildning. Jag hade för mig att det var Karolinska som hade den policyn, men fick veta att hela Stockholms läns landsting har den synen. I var lite fundersam över hur det skulle gå i framtiden eftersom många seniora, erfarna, sjuksköterskor flyr från jobbet.

Jag berättade att jag sagt upp mig 1998 och från 1 juli det året endast haft två tills vidare anställningar, det vi i dagligt tal brukar kalla fasta anställningar. I övrigt har jag haft visstidsanställningar (där jag själv bestämt tidsgränsen) och timanställningar på bemanningsföretag. Bemanningsföretag ser endast till erfarenhet och den bredd man har, det vill säga till vilka man kan hyras ut. Givetvis måste man ha den av socialstyrelsen fastslagna utbildningen som ger behörighet. Men det har jag ju, jag har bara inte skrivit den där uppsatsen.

Nu kan ju vän av ordning ställa sig frågan varför jag inte bara skriver den där uppsatsen. Men så enkelt är det inte. Jag måste antas till utbildningen och för några år sedan bestämde vården ett bäst före-datum för kandidatexamina. Jag har 3 stycken, men från åren 1987, 1989 och 1990. De räknas inte längre.
Jag skulle med andra ord behöva läsa en ny kandidatexamen, det är en sådan man numera får när man tar sin sjuksköterskeexamen. Sedan skulle jag behöva läsa antingen en separat 2-årig magisterutbildning eller göra ytterligare en vidareutbildning. Numera får man en magisterexamen då, när jag tog mina vidareutbildningar fick man en kandidat. De som pluggar idag lär sig inte ett dugg mer än vad vi gjorde på min tid, de skriver bara en mer omfattande uppsats.
I landstinget får man bara ha en tjänst tills man fyller 67 år. Det ska visst ändras i samband med nya pensionslagen 2020 då det är 69 år som gäller. Men i vilket fall som helst kommer jag aldrig att hinna bli klar innan dess. Jag vill helt enkelt inte lägga tid och energi på det. Istället läser jag nu kandidatprogrammet i filosofi och har vissa, lite lösa, planer på att sedan läsa en magister. I filosofi alltså.

I tisdagskväll, då jag bestämt mig, började jag nynna på Madonnas underbara låt The power of Good-Bye.

”Your heart is not open so I must go
The spell has been broken, I loved you so
Freedom comes when you learn to let go
Creation comes when you learn to say no

….

There’s nothing left to try
There’s no place left to hide
There’s no greater power
Than the power of good-bye”