Det blev en rätt ordinär dag, dagen innan jag skulle återvända till jobbet. Ska jag vara helt ärlig såg jag lite fram mot det. Jag gillar mina arbetskamrater, det är annat jag har svårt för. Det här till exempel. Nu framställer han det som att han själv bestämt sig för att lämna. Han är ombedd, av styrelsen, att ge sig av med omedelbar verkan, något som han uppenbarligen inte tänker göra. Jag skäms oerhört för att jobba på Karolinska sjukhuset. Jag kan helt enkelt inte stanna kvar på en arbetsplats med så mycket oegentligheter och uppenbart jäv. Jag är av den gamla stammen som anser att om man har en sådan tjänst och position ska man vara en ärlig och oförvitlig person som följer formalia.
Nog om det, åter till mitt eget liv.
Jag vaknade lika tidigt som jag gått upp under ledigheten. Hade inget alarm på eftersom jag tänkt sova länge. Nu blev det inte så.
Gick upp och gjorde kaffe. Satte på en ljudbok, En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Blev sittande några timmar. Pojkarna höll mig sällskap ibland, ibland ägnade de sig åt spaning genom fönstret.
Efter ytterligare en kopp kaffe klädde jag mig och tog tag i det nödvändiga.
Det är en smart kille, den där sjukhusdirektören, som hittat en lämplig tidpunkt att dra sig tillbaka. Jag förstår dina känslor!
Har du jobbat i natt hoppas jag att du sover gott nu.
Kram, Ingrid