En dag i London

Själva huvudsyftet med att jag reste just nu var att jag skulle se utställningen om Frida Kahlo på Victoria & Albert Museum. Naturligtvis ville jag hälsa på Petter också, men då hade jag kunnat välja en bättre tidpunkt då han inte jobbade nästan hela tiden.

Jag gick upp ganska tidigt, åt frukost och gick till bussen. Den går ett par gator upp bara så det var inte långt att gå.

På bussen lyssnade jag på ljudbok, Kallbrand av Cilla och Rolf Börjlind. Det tar sin lilla tid att resa mellan Oxford och London, men när vi kom in i stan kände jag igen mig. Har väl inte varit där massor av gånger, men kanske 7 eller 8 gånger.
Åkte förbi där min son och jag var och såg Tenacious D 2013 och där vi såg Cliff Richard 2015 då han hade sin 75-årskonsert. Åkte där min exman och jag promenerade dagligen då vi var i London någon gång förra seklet. Funderade på om jag skulle ta en promenad i Hyde Park på eftermiddagen. Men så blev det inte den här gången.

Vid Victoria Station var jag framme och bytte till T-bana, Subway, för att åka till museet. Det var bara två hållplatser, men jag behövde fylla på reskassa på min Oystercard och det var lite bökigt och dessutom lång kö.

När jag kom fram till museet var det köande igen. Hon som skötte kön berättade att det varit lång kö redan då de öppnade klockan 10 och att alla biljetter under dagen var slut, men att det kunde finns enstaka kvar till klockan 15 som tidigast men att de kunde vara slut när vi kom fram i kön. Hon kom sedan och berättade för oss som köade att man skulle ha extra tider på kvällen och inte den sista 16:30 som det var tänkt.
När jag kom fram fick jag en biljett till 14:45. Jag skulle ju bara ha en biljett och då fanns det till den tiden.

Det kändes inte som att de var någon idé att virra iväg ut på stan när klockan redan var kring halv tolv. Jag bestämde mig för att fika, något som jag reviderade då jag kom till restaurangen. Det fick bli lunch och kaffe.

Köpte en mezewrap med sallad, ett glas vin och en kopp svart kaffe. Man hade ett märkligt system där man skulle beställa olika saker vid olika diskar och köa där. Sedan skulle man betala på ytterligare ett ställe.

Jag satt ganska länge i restaurangen. Men till sist behövde jag röra på mig. Gick runt lite i butiken och sedan i en sal med antika statyer, eller replicas av antika statyer. The cast room kallades den utställningshallen. Cast är ju synonymt med replica, minns att våra guider i Frankrike använde båda orden. Själv är jag mest bekväm med att använda ordet replica. Kopia borde man väl kanske säga om man vill bevara det svenska språket, jag är ju ingen vän av att allt ska heta något på engelska numera. Men inom konstvärlden har nog ordet kopia en lite dålig klang medan replica är vedertaget. En exakt kopia av ett konstverk. Eller för all del av något annat också.

Replica av Michelngelo´s David

Till sist var det ändå dags, jag fick till och med gå in lite tidigare. Det var sjukt mycket folk och trångt. Men så fantastiskt.

Det var Fridas personliga saker som nu ställdes ut. Hennes man hade låtit låsa hennes rum när hon dog 1954. Det öppnades inte förrän 2004, 50 år efter hennes död.

Det var familjebilder, smink, smycken, brev, klänningar och inte minst de olika handikapphjälpmedel hon använde, som korsetter och en benprotes då man amputerat hennes ena ben.

Min första kontakt med Frida Kahlo var 1976 då en av mina kurskamrater på mentalskötarutbildningen frågade om jag ville följa med på en utställning med hennes konstverk. Jag blev helt fascinerad. Hon hade en mycket egen stil. Frida hade polio som barn och i 18-årsåldern råkade hon ut för en mycket svår bussolycka som ledde till att hon inte kunde få barn. Det präglade hennes konst genom livet, ett liv som blev tämligen kort. Hon blev 47 år.

Frida var enormt vacker. Eftersom det var fotoförbud, ett strängt sådant, inne på utställningen har jag inga andra bilder är en bit av utställningsaffischen att visa. Hon hade en enorm utstrålning och det är svårt att riktigt föreställa sig hennes handikapp när man ser henne på bild eller i något av de filmklipp som visades. Hon måste ha haft ont. Hon tillbringade en stor del av sitt liv till sängs och opererades otaliga gånger.

Efter utställningen visste jag inte riktigt vad jag ville. Gick ut och tog en buss som jag trodde skulle gå till Victoria station. Det gjorde den inte, den gick åt andra hållet. Jag insåg snabbt att jag klivit på fel buss men bestämde mig för att jag väl kunde se mig om en stund. Vid Shepards Bush klev jag av och tog tunnelbanan till Oxford Circus. Där hade jag tänkt gå av och upp och kolla lite i affärer, kanske ta en kopp kaffe.
Men det var så tjockt med folk på perrongen att jag inte riktigt orkade ta mig fram till way out. Jag vände och följde strömmen mot Victoria Line och åkte till Victoria station, letade upp bussen och åkte hem till Oxford.

På vägen från bussen köpte jag en subway med tonfisk, hade bara ätit den där wrapen. Petter hade meddelat att han haft en jobbig dag på arbetet och var trött. Själv var jag utmattad och helt nöjd med att vi bara pratade i telefon. Kunde inte föreställa mig hur jag skulle orka ta mig ner till centrala Oxford när min enda önskan var att lägg upp benen och ha hemmakväll.