Lucka nummer 15: ” När jag valde min utbildning (eller struntade i att plugga…)”

Jag hittade en länk till Johanna Kajsons julkalender. Bestämde mig för att hänga på.

Alla luckor i årets kalender handlar om viktiga val i livet.

Jag blev tidigt i livet intresserad av de existentiella frågorna, även om jag inte kunde formulera dem i tonåren. Men jag funderade på sådant som meningen med livet, varför människor gör olika val och hur vi påverkas av sådant som händer oss.

Först funderade jag på att bli präst, men med tiden mynnade det ut i att jag ville arbeta med människor med psykiatrisk sjukdom. Vad skiljde dem från andra och vad var orsaken till deras sjukdom.

Eftersom mentalskötarutbildningen är en gymnasial utbildning valde jag att hoppa av den gymnasielinje jag gick på. Rent praktiskt smet jag från skolan ett novemberlov, åkte från Uppsala till Stockholm och skaffade mig ett jobb. Jag har skrivit om det flera gånger i bloggen men tror att det är bäst beskrivet här.

Jag jobbade sedan och utbildade mig stegvis under alla år. På ett sätt kan man säkert säga att jag fortfarande gör det. Filosofi handlar ju just om de djupa frågeställningarna i livet. Bara från ett annat perspektiv.

De existentiella frågorna är fortfarande dem jag har mest intresse för. Vad händer när man råkar ut för en svår sjukdom? När man måste tänka om i livets grundvalar och helt lämna alla sina drömmar. Vad händer när man vet att man kommer att dö av sin sjukdom? Hur finner man mening i ett liv som inte blir som man tänkt sig?

Samtidigt är jag väldigt intresserad av medicinsk teknik, av nya tekniska framsteg och av medicinsk utveckling. Det har hänt så oerhört mycket på de år jag jobbat och det som var självklart dödligt på 1970-talet kan mycket väl gå att bota idag. Inte minst är transplantationskirurgin spännande. Redan 1967, då Christiaan Barnard gjorde den första hjärttransplantationen, blev jag intresserad.

Så sent som i går morse pratade vi just om hur det påverkar en människa att få ett organ av någon annan. Att ens eget liv, att man finns till, beror på att någon annan dött. Alla organtransplantationer är inte från döda. Njurar och delar av lever kan doneras från levande donator. Men det finns ändå frågor som väcks inom den som tar emot en kroppsdel från en annan människa, liksom det väcker tankar hos den som ger en bit av sig själv.

Hur som helst så blev jag med tiden mentalskötare. Jobbade på ett par av de stora mentalsjukhusen som fanns på den tiden.
Samtidigt blev jag inspirerad av TV-serien M.A.S.H. Deras galghumor mitt i kampen för att rädda liv satte sina spår och den speciella stämning som kan finnas på en operationssal då teamarbetet fungerar perfekt. Jag bestämde mig för att jag ville bli narkossköterska någon gång i framtiden.

Att jag först blev intensivvårdssjuksköterska är faktiskt en slump. Man var tvungen att lägga ner utbildningen just det år jag var antagen och jag blev erbjuden att gå intensivvårdsutbildningen istället och ha en reserverad plats nästa gång man skulle ha en anestesiutbildning. Så fick det bli.

Jag har jobbat ett antal år med narkos, men till slut bestämt mig för att jag tycker det är roligare, och mer spännande, med intensivvård. Numera är det endast dagkirurgi som jag kan tänka mig söva. Möjligen. Helst vill jag vara på intensiven eller någon postoperativ enhet.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.