På julen ska man ta från det undre lagret – Julen del 1

Julafton. Min började precis i den sekund då natten mot julafton, den 23:e december, gick över och blev just julafton.
I den sekunden satt jag ensam inne på en 2-bäddssal och övervakade en patient i varje bädd. Hade hand om två respiratorer och en dialysapparat. Naturligtvis hade jag hand om de båda människorna i sängarna också. Tillsammans med min arbetskamrat, en av avdelningens undersköterskor. Men just den stunden då dagen före julafton tog steget till julafton var det jag och de två patienterna. Så jag var inte ensam om jag ska vara helt ärlig.

Att arbeta på julen är nog det normala för mig, även om jag faktiskt inte har koll på om jag jobbat fler, eller färre, av de 45 möjliga jularna. I vart fall känns det som att ledig på julen är ett undantag från ett normaltillstånd. En förunderlig, men sällsynt, julgåva.

Jag har mängder av trevliga, roliga och dråpliga minnen från jular då jag jobbat. Den här natten var inget undantag. Vi hade trevligt.
Gröt, skinksmörgåsar, ost och kex. En arbetskamrat hade handlat och ordnat och vi andra swishade vår andel av kalaset. Julgodis och choklad stod avdelningen för.

På vägen hem tog jag en sväng förbi affären och köpte skivad julskinka, bröd, sill och struvor. Var nog lite trött ska väl erkännas och tog några vingliga steg på trottoaren. Tittade mig oroligt omkring för att kolla om någon sett. Ville ju inte att man skulle tro att jag var onykter på morgonen. Men det var lugnt. Väldigt lugnt. De bilar jag såg på den nästan halvmillånga promenaden kunde jag räkna på ena handens fingrar och bussarna kändes färre än vanligt.

Drack kaffe och åt en skinkmacka innan jag somnade. Sov till strax före klockan 17. Sedan mer kaffe, mackor och struvor. Givetvis en julfilm, Tomten är far till alla barnen.
Strax är det dags att gå till ännu en arbetsnatt.

*På julen får man ta från det undre lagret är en slogan från en känd reklamfilm för en lika känd chokladask.