Tänker på dig ofta

Efter en dag med filosofistudier på Newmaninstitutet i Uppsala tog jag pendeln till Stockholm för att träffa vänskapsgänget kring Andreas.
Andreas, som plötsligt avled i november 2016, skulle fyllt 42 år igår. För att minnas honom ses gänget på ställen som Andreas gillade och äter tillsammans. Igår var vi på Belgobaren på Bryggargatan.

Jag var några minuter sen, på grund av signalfel som gjorde att tåget bara gick till Odenplan. Där fick jag byta till T-banan.

Vi var åta stycken, inklusive Andreas syster och hennes sambo. Det är alltid några som inte har möjlighet att vara med. Förra året var jag en av dem som inte kunde.

Jag fick en liten kasse av Andreas syster med saker hon sparat åt mig. Har fått saker tidigare också. Det känns så bra att få överta saker som Andreas haft. Vi delade verkligen intresset, och kärleken, för katter. Ramses och Mirjam var hans älskade katter. Jag har träffat dem båda uppe i Kyrkdal hos Andreas mamma som tog hand om dem. Numera är det bara Mirjam som finns kvar i livet. Ramses har återförenats med sin husse och ligger begravd tillsammans med honom.

En av sakerna i kassen jag fick var den här ”tavlan”. Ska sätta upp den på väggen sedan, nu står den lutad i en hylla. Det var fler saker, bland annat en liten gul boll med bjällra i. Den verkar mina pojkar älska för jag har hört bjällran lite av och till när de leker med bollen.

Det var trevligt att ses, inte alls någon sorglig träff, och vi åt och drack. Men vi pratade också om att vi tänker på honom ofta. Vissa drömmer ofta om honom, andra tycker sig se honom på stan. Jag tillhör dem som ser honom ibland.

Jag åt en Bookmaker toast och drack IPA. Ska man äta ska det helst vara kött och pommes enligt Andreas. Nu åt inte alla just kött, men jag hade bestämt redan innan vad jag skulle ha och det råkade slumpa sig så att det var kött den här gången.

Andreas syster bjöd oss på en speciell Trappistöl, en Sint-Sixtusabdij Westvleteren, världens dyraste öl. En flaska kostar nästan 500 kronor. Vi delade en flaska på åtta personer, en liten lagom skvätt till var och en för att skåla för Andreas på hans födelsedag.

Jag var fruktansvärt trött, hade sovit en knapp timme natten innan och bröt upp lite tidigare. Behövde hem och sova för att orka med den kommande helgen, den sista bokade, på kirurgavdelningen.

Andreas var en mycket speciell person. Man kunde reta ihjäl sig på honom ibland. Men lika ofta bara älskade man honom. Som jag skrivit tidigare så tillhörde jag inte till kretsen som umgicks med honom privat. Vi jobbade ihop under flera år på intensiven och när gänget gick ut tillsammans hamnade vi ofta nära varann vid bordet. Men det var mest under nattens timmar på jobbet som vi pratade. Om katter, film och religion.
Andreas död, och även hans liv, är en gåta och ekvation som inte går ihop. Det är mycket som inte ger mig någon ro och jag tänker ofta på honom.