Till minne av

En fredag under första halvan av mars var vi ett gäng som reste upp till Kyrkdal i Kramfors för att ta avsked av vår arbetskamrat och vän Andreas.

Andreas hade hittats död i sitt hem i november när han inte kom till sitt schemalagda arbetspass. Han var bara 39 år och ingen vet vad han dog av, man kunde inte fastställa någon dödsorsak. Kroppen gav helt enkelt bara upp, troligen av överansträngning och ett inte helt hälsosamt leverne. Så som det ofta är för alltför hårt belastade sjuksköterskor. Man hinner inte ta hand om sig själv och det vi vet är att Andreas varit förkyld men inte unnat sig den vila som han då behövde.

Vi reste upp i ett antal bilar, jag åkte tillsammans med Frudin och en annan arbetskamrat.  Hon har skrivit ett eget inlägg i sin blogg och delat mängder med bilder. Klicka in dig där och läs mer!

Vi åkte tidigt på morgonen eftersom jag varit i trakterna knappt en vecka tidigare och väglaget då varit bedrövligt. Men just den här fredagen sken solen, snön låg vit och vägarna var så nära sommarväglag som man kan drömma om en vinterdag i mars. Det var mestadels barmark på vägbanan och där det inte var det var det inte ens halt eftersom temperaturen var så pass låg. Är det bara ordentligt kallt brukar det inte vara problem att köra, det är när det är runt noll grader som det är som värst.

När vi kom fram till Kramfors hade vi gott om tid och började med att leta rätt på ett fik där vi frossade i bakelser. Sedan var vi och köpte handblommor innan vi letade oss fram till en offentlig toalett i ett köpcentrum där vi kunde byta om.

När vi kom fram till Kyrkdal visade sig Andreas hemby från sin bästa sida. Solen sken och snön glittrade så där som den (nästan) bara kan göra i Norrland. Jag började gråta när jag såg flaggan som vajade på halv stång och det var som om det då blev verkligt på ett påtagligt sätt att Andreas aldrig skulle komma tillbaka.

Minnesstunden blev fantastiskt vacker med många kärleksfulla tal och vi grät och skrattade om vartannat. Det finns många roliga minnen från tiden med Andreas. Jag umgicks inte med honom privat på det sättet som många av de andra. Men förutom att arbeta ihop var jag med ute och åt med gänget flera gånger och det var inte ovanligt att jag då satt bredvid, eller mittemot, Andreas. Det är i de stunderna man kommer varann nära i privata samtal. Men i nattens mörker när bara intensivvårdens karaktäristiska ljud hörs, i de där lugna stunderna som finns ibland, då pratade vi om sådant som vi hade gemensamt. Katter förstås, men också film. Livet i stort och smått var alltid något man kunde prata med Andreas om, religion, livsåskådning och människans villkor. Det finns en anledning till att Andreas bar smeknamnet Mannen som kunde tala med kvinnor.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Till minne av

  1. Frudin skriver:

    Så overkligt att han är borta. Är tacksam att vi fick vara med på den fina minnesstund​en.

  2. Pingback: Kokar jag en groda eller skördar jag frukter | Kraka

  3. Pingback: Tänker på dig ofta | Kraka

  4. Pingback: Vila och arbete ett par dagar mitt i sommaren | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *