Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.
När jag gick i skolan…
Tvärt emot vad de flest barn brukar tycka så gillade jag inte skolan på lågstadiet. Min lärare var inte snäll mot mig. Hon höll sig med gullegrisar och valde ut mig till ett mobbingobjekt. Hon hånade mig öppet för mitt utseende och kallade mig tjockis. Den enda med glasögon var jag också, och det gav också möjlighet till glåpord.
Skolan var, liksom nu, obligatorisk, och jag segade mig igenom de tre åren. Det var en lättnad att börja mellanstadiet och få en ny lärare.
Den nya läraren var annorlunda, hon gullade inte med de som var söta utan istället var det flit och kunskap som gällde. Vi skulle lära oss saker enligt läroplanen.
Däremot var det jobbigt att vara ett arbetarklassbarn. Men det satte pappa stopp för. Vi fick läxor där vi skulle slå upp saker i lexikonen hemma i bokhyllan. När jag sa att vi inte hade några uppslagsböcker hemma blev min lärare mycket arg på mig eftersom jag ljög. Hon hotade med att ringa mina föräldrar och skvallra vilken liten lögnhals jag var.
Men jag hann före. Jag skvallrade hemma och min pappa gick i taket. Han ringde omedelbart och skällde ut henne. För hos oss fanns varken uppslagsverk eller andra finböcker. När vi vid ett senare tillfälle skulle förbereda och hålla morgonsamling fick jag komma hem till min lärare och fick hjälp där att välja ut en dikt att läsa.
Jag valde, med lite hjälp, Per Lagerkvists Det kom ett brev:
Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.
Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råg och blomstersäng,
och Han som över allting rår
från år till år.
Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.
Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.
Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.
En annan gång, när vi skulle skriva och berätta om något lov eller upplevelse, jag minns inte riktigt, så berättade jag vad jag och min systerdotter Erene hade gjort.
Jag fick en stor, röd bock eftersom jag stavat fel. Jag sa då att Erene stavade sitt namn med E och återigen beskylldes jag för att ljuga. Deras barnflicka hette Irene och det stavades med I. Återigen fick pappa ringa och säga till på skarpen.
Högstadiet, och bli respekterad som människa, med början i ett helvete (lågstadiet), via skärselden (mellanstadiet) till himmelriket (högstadiet).
Egentligen är det märkligt att jag orkade hela vägen. Men jag tror det var på grund av den upprättelse jag fick i högstadiet. Plötsligt blev jag sedd för den jag är.
Det är sorgligt att det fanns sådana lärare och risken finns att det finns en och annan kvar. Min musiklärare på lågstadiet tog helt bort mitt självförtroende på det planet och taggen sitter kvar fortfarande. Jag minns att man kunde få spela upp ett instrument för att få bättre betyg. Då ringde min pappa och menade att det som ska betygsbedömas är det vi lär oss i skolan och inte fritidsintressena. Jag spelade inget även om vi hade haft råd. Tyvärr lyssnade inte min lärare utan hon fortsatte med samma ålderdomliga pedagogik. Allt var inte bättre förr… Själv minns jag annars min skoltid med glädje. I stort sätt i alla fall.
Kram och god morgon!
Jag minns högstadiet med glädje. För mig blev det ett lyft både i skolan och i livet. Jag var inte ens skoltrött, det hade jag klarat av under de 6 tidigare åren.
Kram
Så bra att du hade en pappa som stod upp för dig! Det är inte alla barn som har det minsann. Och så skönt att högstadiet till slut blev en bra skoltid, för då är det nog som viktigast och framtiden står om hörnet och väntar.
Ha en fin torsdag!
Kram, Ingrid
Jag är inte helt säker på att pappa stod upp för mig, även om det blev följden. Han blev själv väldigt kränkt av det enorma förakt som visades mot arbetarklassen. De flestas föräldrar i min klass var ingenjörer, hade fina jobb och ”hade råd”. Det fanns säker en eller annan förälder som var jobbare, men skylde över det med att skaffa sig sådant som var medelklassymboler. Min pappa vägrade göra det. Tror vi skulle haft råd att skaffa ett uppslagsverk. Men min pappa tyckte det var onödigt. Han var inte intresserad av att sitta och slå i böcker. I min familj läste man inte och därför fanns det inga böcker.
Kram
Vilka hemska lärare! Mycket okunnigt också att inte veta att det mycket väl kan finnas hem utan uppslagsböcker och att namn kan stavas på alla möjliga sätt. Ni måste väl ha haft uppslagsböcker på skolbiblioteket. Läraren skulle ha kunnat visa dig dem. Det är väl sånt man har bibliotek till, bland annat.
Ja, det fanns uppslagsböcker på skolbiblioteket. Men läxor skulle göras hemma. Jag gick till stadsbiblioteket och hittade snabbt det jag behövde. Så det var inte bristen på böcker som var problemet, det var att läraren anklagade mig för att ljuga.
avskyr såna lärare som favoritiserar barn avskyvät o dessutom inte kalla dem för nidnamn fy stackas dej
Det var inte roligt då, men nu är det så länge sedan. Livet går vidare…