Resor med hälsan som insats – Bloggutmaning i mars 27

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

Att resa för mig betyder…

STRESS

Det finns olika slags resor. Det finns korta och det finns långa. Det finns bra och det finns dåliga. Till de verkligt dåliga hör pendelresor i Stockholmsregionen, att pendla med SL:s pendeltåg, T-bana och bussar. SL har också några spårvagnar, men det är bara på ett fåtal sträckor.

Varje dag är det något problem med pendeltågen. Ibland undrat jag om det finns en speciell person anställd för att hitta på alla dessa olika orsaker till varför pendeltågen är försenade eller inställda. Varje dag!
Det är, för att bara nämna några, signalfel, växelfel, förarbrist, spårfel, obehöriga på spåret, vagnfel, ordningsproblem. För att inte nämna problemet med kvarvarande förseningar efter tidigare  …. (här kan man välja vilket som av de uppräknade problemen). Det spelar ingen roll om problemet inträffat, och varit avhjälpt, på morgonen. Fortfarande vid sen kvällstrafik har man kvarvarande problem och därför förseningar. Det är en himla tur att det inte går några pendeltåg på natten för då skulle SL aldrig komma i kapp. Nu finns det i alla fall hopp om att första tåget på morgonen går. Om nu inte tågföraren försovit sig eller blivit sjuk förstås.

Tunnelbanan har sina problem, ett helt batteri med problem av ungefär samma orsaker som pendeltågen. När det gäller tunnelbanan har man också det som ropas ut som olyckshändelse, Det är i 99% av fallen någon som hoppat framför T-banan för att hen inte orkar leva längre.
De senaste somrarna har man stängt av för att renovera. Välbehövligt förstås. Men man är inte det minsta praktisk. Till exempel Gullmarsplan förra sommaren då man byggde om och ett stort antal byte skulle ske just där, alltså ett betydligt än normalt, skulle man även byta spå och perrong. Istället för att, under renoveringstiden, hålla öppna spärrar skulle man dels ta sig ut genom spärr och sedan in genom en ny spärr. Ja, ni kan ju tänka er hur det är i rusningstrafik, och förresten andra tider också, när dessutom tågen gick så sällan eftersom man glesat ut trafiken. Hundra tals människor skulle göra det här bytet och man fik stå i kö i minst en kvart för att byta perrong.

Jag åker från Skarpnäck när jag bor i stugan. Det ska ta ungefär en kvart in till T-centralen under normala omständigheter. I somras, under renoveringstiden, var det inte ovanligt att det tog upp mot 2 timmar. Dels var trafiken utglesad, gick mer sällan än den normalt skulle gjort, dels behövde jag byta vid Skärmarbrink och sedan vid Gullmarsplan. Under en period skulle man också byta vid Slussen, eller om det var Gamla Stan. Många gånger fick jag vänta en halvtimme vid Skärmarbrink och sedan ungefär 20 minuter vid Gullmarsplan. Just därför var jag bara inne i stan vid ett mycket begränsat antal tillfällen. Inte en enda gång åkte jag för att se Parkteater.

Bussarna är ofta försenade, eller inställda, på grund av att det är för mycket trafik. Framkomlighetsproblem kallas det och, i alla fall där jag bor, kan det handla om att vänta extra så där en kvart, tjugo minuter eller en halvtimme.

I sommar ska man stänga hela Fridhemsplans T-banestation. Just nu pågår en politisk konflikt i landstinget om huruvida man kan låta spärrarna vara öppna under perioden vid de stationer där folk måste byta istället för att ta sig runt. Vilka som tycker det ena och det andra tror jag säkert ni kan gissa…

Man kan ju lätt få för sig att det är JAG som har problem, att jag är klen och lättstressad. Men det har skrivit spaltmeter om hur just det här problemet ökar stress och psykisk ohälsa för människor som bor i Stockholm.
Senast idag har DN en artikel om att 7 av 10 blir stressade av trafiken i Stockholms regionen. 7 av 10 betyder 70%. En anmärkningsvärd siffra.
Nu har Stockholms handelskammare satt ner foten och sagt att ”politikerna både måste höja kvaliteten på kollektivtrafiken och förbättra trafikflödena i hela regionen”.

Jag brukar säga att en av de bästa sakerna med att komma ut i landet och jobba är att man sliper SL-trafiken. Jag mår så mycket bättre när jag slipper oron för hur jag ska ta mig till jobbet och om jag ska komma i tid eller för sent. I Stockholm, när jag jobbade på KS Huddinge, var jag tvungen att beräkna en pendeltid på 2½ timme enkel resa. Inte undra på att jag var ständigt trött. 5 timmar daglig arbetspendling är utmattande.

Det här inlägget postades i Bloggutmaning i mars 2019, Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Resor med hälsan som insats – Bloggutmaning i mars 27

  1. Znogge skriver:

    Jag kan mer än väl förstå att den sortens resor blir ett enormt stressmoment. Det är märkligt att logistiken inte kan fungera bättre och att det ska behöva vara så här.

    Kram och god kväll!

  2. Gerd skriver:

    Åh, fy! Inte visste jag att det fungerade SÅ dåligt med SL resorna! Horribelt.
    Jag reser ju en del när jag ska hälsa på barn och bekanta. Inga problem med bussar till Trollhättan eller Skövde. Enbart tågen som kan strula.
    Ha en fin kväll, kram!

  3. Ingrid skriver:

    Jag har ju förstått att det är mycket krångel med kommunikationerna i Stockholm, så jag måste säga att jag är glad att jag slipper det och lätt kan ta mig antingen med bil eller buss, som fungerar alldeles utmärkt utan en enda försening. Vi som bor här i Klintehamn har helt otroligt bra förbindelser med Visby.
    Kram, Ingrid

  4. Mösstanten skriver:

    Det måste vara superjobbigt att pendla till jobbet under sådana omständigheter. Man blir ju mörkrädd. Det verkar som om hela rasket är på väg att falla ihop.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *