Leeeeediga

Efter tre nätter vakade jag av i morse och är nu ledig ända till den 10:e september. Eller ledig är väl inte helt sant, men i alla fall från jobbet.

Jag började med tat ha ett samtal med min chef. En situation hade uppstått under natten som jag ville ventilera. Jag brukar inte vara långsint, men även jag har en gräns för det acceptabla.
Utan att gå in på några detaljer om vad det handlar om så utspelade sig följande:
Jag känner mig obekväm med en situation och går då till M, som är tjänstgörande vårdledare, och frågar vilken policy som gäller. Hen tar då fram ett dokument där en av cheferna skrivit precis vad som gäller för oss avseende ansvar och juridik.
Där hade det kunnat sluta. Jag hade fått svar på min fråga.
Men då lägger sig S i det hela och säger att det som står gäller inte och hen känner chefen på den andra avdelningen (som inte tillhör vår klinik alls). Något som är helt ointressant i sammanhanget. Det som är beslutat av vår ledning gäller självklart. När jag hävdar det blir S arg och säger mycket högljutt att hon inte alls pratar skit.
Nu hade jag ju inte påstått att hen pratade skit utan bara att den policy som vår avdelnings chefer skrivit ihop gäller hos oss. Dessutom var det olämpligt att mitt bland patienterna diskutera detta högljutt. Sedan satt S och blängde på mig resten av natten. Men jag vet ju att nästa gång vi jobbar ihop har hen glömt det. Hen är känd för att skapa konflikter ur ingenting och bli agiterad då man anser något annat än hen. Men just i natt fick jag nog av att hen alltid ska framhålla att hen känner en massa läkare privat. Det gör jag också, men så länge dessa inte jobbar på vår klinik är det en ickefråga. Jag kände att jag behövde få ”pysa” lite missnöje samt be att man skulle lyfta vikten av att man inser att de policydokument vi har gäller hos oss samt att vårdledaren är arbetspassets chef. Det var på grund av den formaliteten jag frågade just M. Inte för att jag anser att S pratar skit. Suck!

När jag lämnade avdelningen gick jag direkt till provtagningscentralen. Det var 16 personer före mig, jag som hoppats på att det skulle gå fort. Dessutom har jag fått ett gigantiskt, och fult, blåmärke i armvecket. Ser  faktiskt ut som att jag injicerat något. Ser faktiskt värre ut än då man misslyckades på blodcentralen.

Efter provtagningen gick jag ner i källaren och bytte om och åkte sedan hem till stugan. Pojkarna fick komma ut medan jag drack kaffe och åt en stor smörgås. Sedan gick jag in och sov.

Vaknade av alarmet och gjorde kaffe och en liten smörgås. Sedan åkte jag hem, tog ett bad och gick ner till Akallakyrkan för ett planeringsmöte i helgsmålsgruppen. Har bokat mig för tre gånger, men det kan bli fler för vi har några tomma lördagar. Behöver planera lite i övrigt innan jag vill binda upp mig.

Jag var så hungrig när jag kom till kyrkan, men det var fika med mackor, ost och skinka. Fina, avlånga tomater också.

Även här blev det konflikter, mest orsakade av att folk inte säger vad dom menar. Halvkvädna visor är det värsta jag vet. Tror att B blev irriterad på mig när jag försökte pressa hen att säga hur hen menade. Jag råkade ju veta just det eftersom hen sagt det till mig tidigare. Men B sa aldrig vad hen menade och J började gråta. Senare berättade jag för J vad B menade och det visste ju J egentligen redan. Suck!

Nu behöver introverta jag ett gäng dagar i avskildhet. Med bara katterna som sällskap. Jag lider av allergi, mot folk, just nu.

Innan jag åkte tillbaka till stugan träffade jag min son jättesnabbt. Han kom med en kasse tvätt som jag lovat ta hand om. Jag har tvättstugan imorgon och det är både praktiskt, och miljövänligt, att tvätta ihop. Han följde mig till min bil på parkeringen. Förhoppningsvis hinner vi ta en fika imorgon kväll.

Nu är jag hemma i stugan. Bara jag och katterna. Inget tjafs om vem som bestämmer, vem som är chef och inget tjafs om något alls. Så skönt!