Sol, vind och vatten

Tidigt på lördagsmorgonen klev jag upp för att göra matsäck och sedan ge mig av mot Vaxholm.

Sjukt tidigt, i alla fall kändes det så, bytte jag från T-banan till buss 4 vid Gullmarsplan. Det är inte ofta man kan få en bild utan trafik där. Det var lördagsmorgon och klockan var strax före 07.

Jag gjorde ytterligare ett byte, vid Tekniska högskolan bytte jag till bussen mot Vaxholm. Eftersom jag måste vänta lite drygt 20 minuter hann jag fylla på reskassan på mitt SL-kort  medan jag väntade.

Resan till Vaxholm gick snabbt. Jag sov inte, men var nog i något slags dvala, för plötsligt var jag nästan framme. I Vaxholm var det återigen väntetid. Jag skulle träffa gruppen klockan 09.Båten skulle gå 09:30, men det hade man inte lyckats förmedla utan informationen lät som att båten skulle gå 09:00. Annars hade jag kunnat ta en senare resa. Något som jag också fick veta var att jag kunnat kliva på båten inne i stan vilket ju varit så mycket bättre för mig. Men resan var arrangerad av Danderyds pilgrimsgrupp och bor man i Danderyd åker man inte in till Stockholm för att ta en båt som går från Vaxholm, man bor ju nästgårds.

Vi åkte ut med båten Vaxö. Det var strålande sol och lovade bli en fin dag. Vi var nog runt 15 personer som skulle vandra. Några kände jag sedan tidigare.

Vi var på väg och lämnade Vaxholm för en tur på cirka 30 minuter. Vi skulle till Grinda.

Vi klev iland på Norra Grinda och Vaxö backade ut igen för att åka vidare.

Grinda är en ö i Stockholms skärgård belägen norr om Värmdö och strax söder om Södra Ljusterö. Det är lätt att ta sig dit, både från Stockholm och Vaxholm. Speciellt dyrt är det inte heller och vi var alla lite förvånade att de som åkte ut till detta paradis var en så homogen grupp och inte alls speglade befolkningssammansättningen i Stockholm. För att tala klarspråk: etniska vita människor. Många tyska turister förstås, men de tillhör ju också den gruppen. Ön är ett populärt utflyktsmål för badande och även för vandring på den 2, 5 kilometer långa naturstigen runt ön. Det finns också tältplats, vandrarhem och ett värdshus som enligt ryktet ska vara bra. Jag är tyvärr ingen expert på Stockholms skärgård. För mig har sommar inneburit arbete, mer arbete och bara arbete. Tills nu. Ett undantag är den sommaren då F skulle fylla 4 år och jag tog ett kontokortslån för att finansiera de sista 3 månaderna av föräldraledigheten. Jag kunde inte leva på de 40 kronor om dagen som man fick från Försäkringskassan, inte ens 1989. Men vi besökte inte Grinda då, bara några få av öarna. Bland annat Utö, Fjärdlång, Kymmendö och Arholma. Vi gjorde också en dagsutflykt till Huvudskär. Vi tältade, jag hade cykel med mig och F satt i barnstol bak Det var en härlig resa.

Men för att återgå till Grinda så förvaltas den numera av Skärgårdsstiftelsen. Stockholms kommun ägde ön mellan 1944-1998. På Wikipedia kan man läsa:
”Grinda har sannolikt varit bebott sedan medeltiden. Minst ett hemman finns med i skattlängder från 1500-talet. Från 1777 finns uppgifter om att här låg en sjökrog vid det som idag är södra ångbåtsbryggan. I början av 1800-talet inköptes ön av tre skärgårdsbönder som bedrev jordbruk på ön. 1905 förvärvades ön av Nobelstiftelsens första direktör, Henrik Santesson, som lät uppföra en stor jugendvilla, ritad av arkitekten Ernst Stenhammar, vid Hemviken vid den södra delen av ön. Under ett antal somrar bedrevs det barnkollo i detta hus. Villan finns kvar och fungerar idag som värdshus.^[1] Ön inköptes av Stockholms stad 1944 som lät uppföra en stugby och tältplats. Kommunen behöll ön fram till 1998 då Skärgårdsstiftelsen tog över.
Marken på Grinda brukades ända fram till 1950-talet, även om en del av de forna åkrarna har hållits öppna genom bete och slåtter. Fram till och med 1994 skeppades hästar ut till ön från Vällingby och Enskede ridskolor för sommarbete och motion”

Vi skulle göra en pilgrimsvandring och temat för dagen var Sol, vind och vatten. Vi fick meditera över vissa avsnitt i texten medan vi vandrade. Vi hade också en tyst halvtimme då vi satt å ett berg och tittade utöver havet för att med alla sinnen ta in vad vi upplevde. Det var lite synd att man kortat av den tiden till 30 minuter, den tid som brukar rekommenderas är 60 minuter. Metoden är ”uppfunnen” av Ignatius av Loyola, som också är grundare av Jesuitorden.

Vi stannade vid en udde där vi åt vår matsäck och de som ville bada gjorde det. Men det ville jag inte.

När vi ätit och vilat gick vi vidare till den punkt där naturstigen börjat. Där hade vi en kort delning av våra tankar so far.

Vi delade sedan upp oss och vissa gick ut på norra udden och en del av oss gick till den lilla butiken för att äta glass. Jag var märkligt trött, kände att jag behövde dricka något och köpte både en glass och en Cola zero. Det var skönt att sitta ner i skuggan.

Det är en vacker ö och man brukar fortfarande jorden, om än i liten skala.

När alla återsamlats gick vi ner till Södra Grinda där vi hade en lite mer omfattande delning av dagen. Den som inte vill dela med sig av sina tankar kan säga pass och man går vidare till nästa.

Vi skulle åka tillbaka med ångbåten Storskär. En ångbåt byggd 1908.

Det var många som skulle med båten och det var lite trångt i kön. Jag hade redan tidigt bestämt mig för att åka båt in till Stockholm.

Satte mig först ute i fören. Men det tog inte många minuter innan jag fått en våg över mig och var alldeles blöt på ryggen och i rumpan. Jag gick istället in och satte mig och åt det sista av min matsäck.

Motorn dunkade på och jag fick syn på ovanstående anslag som man satt upp. Kan bar hålla med.

Det är en vacker färdväg in till Stockholm och trots att ångbåten stannar vid många bryggor utefter vägen så kändes resan inte lång. Betydligt trevligare än att trängas på bussen dessutom.

Vaxholms fästning, Kastellet

Vacker segelbåt

Förutom båtar såg jag förstås mängder av vackra hus, privata bostäder och sommarnöjen. Men som arbetare får man vara glad och tacksam för att man lever i ett land med allemansrätt och tillgång till naturen. Både i skärgårdarna och i land.