Anna K, tidigare ordförande i Broderskapsrörelsen, berättade att någon sagt till henne att för den som drabbats av fatigue, kronisk trötthet, är varje dag som att man har en bunt med skedar. För allt som händer under dagen blir man av med skedar i varierande mängd och när skedarna tagit slut orkar man inget mer.
Efter gårdagen, som var fantastisk på i stort sett alla sätt, kom jag att tänka på att den där skedliknelsen också kan användas för den som är introvert visavi interaktioner. För att interagera med många människor är för den som är introvert enormt energikrävande. Alldeles oavsett hur trevligt det är.
Efter dagen, som för mig innebar drygt 13 timmar av kontakter med många, många människor skyndade jag mig raskt iväg. Jag ville inte riskera att få sällskap på T-banan hem och vara tvungen att lyssna intresserat och delta i ett samtal. Jag var inte trött, jag var utmattad.
Jag kryssade mellan grupper av ungdomar på Sveavägen. Hade mitt mål klart för mig och svängde runt hörnet på Kungsgatan. Jag skulle till Pyttirian i Kungshallen för att få mig ett glas vin och en stund av total egentid.
Åh, jag är verkligen precis tvärt om! Jag älskar att ha kontakt med folk, antingen en i taget eller en hel grupp. Fester med massor med släkt och/eller vänner är det bästa jag vet, men tyvärr så har vi numera inte så många kvar. Så här kan det gå en vecka utan att jag pratar med någon annan än min gubbe och vår lilla Podengo Portoguese Santos. Jättetrist – så det är tur att nätet finns!!
TREVLIGT SLUT PÅ HELGEN/Susie
Jag har en känsla av att vi är lite lika du och jag!!!
Kram, Ingrid
Har själv under åren tvingats ta annat alternativt färdmedel för att slippa folk som vill tjata på tex bussen…orka liksom, men jag lyckades allt som oftast att slingra mig ur sådant till och från kneget.
Ja…kollegor är ju värst 😉
Nu är allt lugnt på den fronten som tur är…fast ibland fångas man ju in av någon mellan vagnen och kneget…men man kan ju inte lyckas jämt.
Ha det fint.
Efter en så lång dag så förstår jag att du ville ha egentid. När jag åker buss så hoppas jag på att inte träffa någon jag känner för jag sitter hellre i lugn och ro än tvingas att småprata.
Kram
Så kunde jag känna när jag jobbade och hela tiden satt med telefoner, kom.rado och besök. Då var det skönt att vara själv en stund men nu som pensionär är jag glad för varje människa jag träffar och som kommer och hälsar på.
Pingback: 90-årsfirande igen | Kraka