När julafton (inte) glimmade

Klockan var tjugo över 8 när jag gick upp. Hade haft alarmet på 8:00. Vet egentligen inte om jag var utvilad eller inte. Men troligen eftersom jag vaknat av mig själv redan 07:30 men sedan somnat om.

Det jag däremot vet är att det var grått ute. Ingen glimmande snö alls. På något sätt vill man ju att det ska ligga snö just på julafton. Barndomens jular var det alltid mängder med snö. Tror jag. För minnen är bedrägligt. När jag skulle leta fram en julbild från 2008 då jag faktiskt minns att det var mängder med snö och hur jag satt på min dåvarande arbetsplats och åt medan jag tittade ut i trädgården och det var fullt med snö inser jag att nej, det var det inte. För i texten ser jag att det inte var någon snö alls. Ungefär samma väder som idag skulle jag tro.

Jag började med att göra kaffe. Sedan packade jag upp kattmat och la upp. Egentligen packade jag inte upp, tog bara fram en låda ur det större paketet, av maten jag beställt. Båda katterna äter av den, men egentligen är det Kingstons mat. Det är dyr specialkost åt honom. Men so what, det var ju julafton. Själv plockade jag fram två kanelbullar till mitt kaffe. Det blev några mindre vackra som jag sparade. Lämnade in 75 stycken till julfirandet i Immanuel. De som blev kvar hemma är det egentligen inget fel på, bara lite ojämnare. Men utseende är väl inte allt.

Jag lyssnade på ljudbok, Rädda mig från farliga män, en spännande berättelse av S A Lelchuck, gjorde en paus och bläddrade igenom senaste numret av Hembakat. Tänkte att jag gärna hade varit hemma hela dagen, jag känner mig verkligen inte ensam. Apropå att det skrivs en massa om just ensamhet i media igen. Känner sig ensamma människor sig möjligen inte ännu ensammare om det hela tiden tjatas om hur synd det är om dem och olika psykologer skriver om vad de ska göra åt det. Deras råd är dessutom ganska ”kocko” för det är inte så verkligheten fungerar.

Tog tag i tillverkningen av dels en mindre Jansson dels en potatisgratäng, för det är väl vad man kallar en Jansson utan fisk. Slog in paketen vi skulle ha med oss och bytte om till min röda sammetsklänning. Sedan var det dags att åka.

F körde för jag ville försöka hinna till kyrkan efter att vi varit på julmiddag. Då var det enklast att han körde och kunde släppa av mig. Det var också bra att tiden för att ställa om speglar, säten och liknande skedde före vi åkte.

Det var verkligen trafikkaos och helt stillastående från ungefär Järva krog. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur vi skulle lösa problemet. Till sist var vi framme vid avfarten till Karolinska. Vi svängde av, åkte förbi sjukhuset och sedan över Solnabron. Därifrån såg jag att det stod stilla på Essingeleden. Vidare över Fridhemsplan, Västerbron och Liljeholmsbron. När vi sedan kom ut på E4-E20 rullade trafiken. Det gjorde att vi bara blev 7 minuter sena. Hade vi åkt den väg vi tänkt från början hade vi nog kommit en timme försent.

Vi började med att titta på Disney. F och jag missade början, men det gjorde inte så mycket. Vi hann ju se det mesta.

Efteråt hjälptes vi åt att duka fram maten och satte oss sedan till bords. Det var enormt gott med julmaten. Men som vanligt orkade jag ju inte äta så mycket.

Grannen kom och åt efterrätt, chokladpudding, och drack kaffe. Han pratade som vanligt jättemycket. Han hinner knappast dra efter andan utan har en svada som aldrig sinar. Trevlig, men lite jobbig.

När grannen gått bytte vi julklappar. Både F och jag fick kexchoklad, annan choklad och varsin Muminmugg. I mitt paket fanns också en halsduk av det där slaget som brukar kallas fusk-olle. Den var i en vacker blågrön färg och handstickad av min svägerska. Min bror fick ett pussel och min svägerska en stor duk. Jag tror alla var nöjda. I alla fall var jag nöjd.
Jag ska ge F något också, men jag har faktiskt inte bestämt vad ännu. Jag har lite olika funderingar.

När vi gav oss av mot Stockholm igen trodde jag att det inte skulle bli någon julnattsmässa för mig. Klockan var för mycket. Men det visade sig att trafiken rullade på så bra att F kunde släppa av mig utanför Kista kyrka med en minut till godo.

Det var en fin gudstjänst med körsång och kända psalmer. Det var också relativt mycket folk i kyrkan.

Efteråt skulle jag hem. Hörde redan när jag gick över torget att T-banan gick. Det är halvtimmestrafik så dags och jag fick vänta 28 minuter. Inte så roligt precis. Men jag går ju inte ensam när det är mörkt så det var bara att gilla läget.

När jag kom hem blev Kingston och Orvar glada. Pojkarna fick mjukmat och jag värmde lite Jansson. Gjorde en kopp kaffe. Klockan hann bli mycket innan jag gick och la mig. Men jag ska inte vakna någon speciell tid imorgon (idag).

Det här inlägget postades i Livet, Mammason. Bokmärk permalänken.

5 svar på När julafton (inte) glimmade

  1. Znogge skriver:

    Sammanfattningsvis en bra julafton!
    När det gäller ensamhet så tror jag att man får ta det med en nypa salt. Visst kan det finnas vettiga tips och råd men så enkelt är det inte alltid. Vi är olika personligheter och ensamheterna är dessutom olika. Den självvalda eller avsaknaden av att alltid behöva mingla tycker jag kan vara befriande vissa dagar. Jag har människor omkring mig hela dagen på jobbet och orkar inte vara social när jag väl är hemma. Men att alltid vara ofrivilligt ensam om man inte vill är självklart tungt. Där tycker jag att familj och släkt har ett ansvar. Man kan i alla fall fråga för vissa dagar är känsliga att vara själ. Tyvärr tror jag att julen är en tuff tid för många.

    Nu ska jag inte bli långrandig så god fortsättning!

    • Kraka skriver:

      Absolut en bra julafton!
      Just när det gäller julen finns det en massa julfiranden för alla. Utan att man behöver uppfylla några krav. Men jag blev lite förskräckt när jag fick veta att stadsdelsnämnden i Spånga (dit till exempel Rinkeby, Tensta och Hjulsta hör) krävde de senaste två månadernas kontoutdrag för att man skulle få vara med. Vi pratade om det på ett kyrkoråd då vårt eget, kravfria, julaftonsfirande var uppe.
      Firandet i Immanuelskyrkan, det jag sponsrar med bullbak, har man öppet hus med mat och julfirande alla tre dagarna. Förstod när jag var på utvärderingsmötet i januari att de flesta som är där som volontärer är det för att de är ensamma. Möjligen någon enstaka av andra orsaker. Jag skulle kunna tänka mig att vara där ett par timmar och plocka disk och duka fram och sådant, men inte prata med folk för det gör jag så mycket på jobbet. Men det är en enorm konkurrens om volontärplatserna och är en lång lista med reserver om det skulle behövas. Dessutom brukar jag jobba många jular och tycker det är skönt att vara för mig själv en del. Som du skriver så träffar man mycket folk på jobbet.
      Men jag tror att artiklar i media om hur synd det är om ensamma och förslag om sällskap på recept, ensamhetsminister och liknande är kontraproduktivt. Visst man kan bli sjuk av ensamhet, men man blir knappast mindre ensam av att bli tilldelad en kompis på recept. Vänskap fungerar inte så.
      Däremot vore det bra med fler naturliga mötesplatser. Caféer som har aktiviteter och där folk kan ses natturligt. Men till sist handlar det ju om att människor måste klicka med varann. Jag har valt mina volontärengagemang på andra grunder än att jag behöver dem. Jag vill mest dela med mig av det jag kan. Tid är däremot inget jag har överskott av.

      Nu ska jag sluta vara långrandig. Har redan insett att det här blir en ”förlorad” dag. Det är vila som gäller i första hand.

      Kram

  2. Mia skriver:

    Oj, det låter som en trevlig julafton med ett fint avslut <3 Hoppas helgen fortsätter lika fint 🙂

    • Kraka skriver:

      Det var en riktigt bra julafton. Nu behöver jag dock vila, plugga och fixa lite saker jag inte hann före.
      Ha en god fortsättning!

  3. Micke skriver:

    Det är ju lite jobbigt med människor som verkligen gillar att höra sin egen röst…jobbigt men bara att bita ihop ibland och nicka på rätt ställe emellanåt medan man funderar ut vad man ska handla i affären efter kneget under tiden.

    Ensamhet och ensamhet…när frugan åker iväg nån jul till sin ena dotter och är borta en vecka så undrar alla om jag inte vill komma över…snällt av dem och jag uppskattar det men det är skönt att vara själv också tycker jag.

    Men så klart…ofrivillig ensamhet finns ju också…gillar din ide och platser man kan träffas på…fungerar nog bättre än ”Reccept”.

    Ha en god fortsättning nu.

Lämna ett svar till Kraka Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *