Dagar hemma

Dagarna hemma blev inte som jag tänkt mig. Livet är märkligt. Men samtidigt rullar vardagen på som om inget hänt.

På måndagen sov jag ut på morgonen. Jag behövde verkligen det. Möjligen var jag lite förkyld också. Kunde inte låta bli att fundera på om det kunde vara H1N1, det vi till vardags kallar svininfluensa. Hade träffat en person med det. Men jag är vaccinerad flera gånger, både på den tiden då ”det begav sig” och man massvaccinerade och lyckades förhindra ett större utbrott och senare. Bland annat ingår det som en komponent i årets säsongsvaccin.

Efter frukost packade jag och gick sedan för att titta på tornhuset nu när det var tomt. Fia hade inte möjlighet att gå med mig, men vi får ta en titt tillsammans innan jag flyttar in. För hualigen så skitigt det var. Dessutom saknades massor av husgeråd. Men det löser sig.


På nedervåningen ligger köket. Till vänster finns ett köksbord med stolar och ett fönster. Det finns också ett par skåp att förvara i och en soffa som troligen blir en kattfavorit.


På mellanvåningen finns sovrummet. Där finns också toaletten och dusch. Det finns också en stor bokhylla och några skåp utanför sovrummet.


På övre våningen finns vardagsrummet med de stora fönstren med utsikt över åkrar och fält. Där kommer jag att sitta mycket.

När jag kom tillbaka från min husinspektion burade jag pojkarna och satte in dem i bilen och vi gav oss av. Det var slaskigt, men helt okej att köra.

Jag stannade bara en gång, i Norsholm, och åt en tunnbrödsrulle. Sedan körde jag hem. F hjälpte mig bära in och vi åkte sedan för att ta en fika.

Vi hittade en affär där ingen av oss varit tidigare och passade på att gå runt och kolla. Det var välsorterat med olika slags livsmedel. Inte billigt, men det fanns så mycket som annars är svårt att få tag på. Jag köpte bara bröd till frukosten men F köpte några fler saker.

Sedan drack vi kaffe i deras cafeteria. De hade ett brett sortiment av semlor. Men jag var inte sugen, hade ont i munnen. Så det blev bara kaffe.

När jag kom hem tog jag ett bad och satte mig sedan och pluggade inför tisdagen. Klockan gick och det blev efter midnatt. När jag surfade runt fick jag syn på en notis på Aftonbladet om en kvinna som hittats mördad. Det ser man ju dagligdags att det händer. Var och varannan dag. Tyvärr. Alltid någon mördad kvinna eller skjuten man.
Jag blir alltid orolig att F ska ha råkat illa ut och letar efter information när det handlar om unga män. Vet inte hur många gånger jag ringt honom för att kolla att allt är bra. Men det är bara den där allmänna oron man har som mamma. Den som inte har någon annan substans än just allmän oro för de nära och kära.

Men den här gången var det annorlunda. Jag kände direkt att det kunde vara S. Nej, jag såg ingen som talade till mig. Jag hörde ingen röst. Men luften vibrerade som av en närvaro. Någon ville säga mig något.

Eftersom det var mitt i natten ville jag inte ringa så jag skickade meddelanden på både sms och what’s app. Mer kunde jag inte göra. Sedan pluggade jag igen och slutligen la jag mig för att sova de få timmar som var kvar tills jag skulle upp.

När jag gick upp, på tisdagen, kände jag mig sjuk. Drack kaffe, värmde mig i ett bad för jag frös så jag skakade, kräktes och slutligen kom jag iväg till bussen. Jag hade inte fått svar på mina mess, men det var ju så tidigt.

Förmiddagen rullade på med spännande föreläsning. Det blev rast och jag försökte ringa S. Kom direkt till mobilsvaret. Då blev jag orolig på riktigt. Hon var en sådan person som levde nära sin mobil. Alltid. Visst, hon svarade inte alltid, men den var alltid på. Precis som jag har det. På rasten ringde jag F och fick veta att S blivit mördad.

Jag kände att jag behövde vara för mig själv. Inte delta i grupparbete som stod på schemat. Jag sa till min lärare och sedan gick jag ut och gick. Länge. Både utomhus och inomhus i köpcentrumen i city. Sorgen kom i vågor. Massor av ”Aldrig mer ska hon…”, ”aldrig mer ska vi…”. Det är alltför svårt att ta in att hon är borta för alltid. Hon blev 34 år.

På eftermiddagen var jag med på föreläsningen och sedan på det guidade studiebesöket i Uppsala domkyrka som var bokat för oss.

Guidningen var i första hand inriktad på arkitektur och konst. Vi fick gå runt och guiden berättade om kyrkan och dess olika epoker. Det finns mycket att se. För den som är intresserad av kyrkobyggnaden, kyrkans betydelse, både religiöst och politiskt, och vill läsa mer kan jag rekommendera wikipediatexten som en början. Jag avstår under rådande omständigheter från att skriva en längre redogörelse. Men några bilder kommer nedan.

Kyrkans interiör är mycket öppen och man möts av det öppna rummet. Man har behållt denna öppenhet vid de olika restaureringarna.

Koret för kyrkans julkrubba. Men det är inte bara en jul-krubba utan en levande framställning som ändras under kyrkoåret.

I ett av koren finns ett videokonstverk, en berättelse. Tyvärr minns jag inte konstnärens namn.

I det här koret, där man också firrar veckomässorna, finns ett så kallat Anna-skåp. Alltså ett altarskåp med konstverk som berättar om Anna, Marias mamma.
Fantastiskt vacker träarbete och mycket väl värt att ta en titt på om man besöker Uppsala.


Skulptur, tror den är från 2004, av den återvändande Maria. Framställd som en äldre, vanlig kvinna. Hon tittar in i Maria-koret.
Jag har sett henne tidigare och måste erkänna att hon är så verklighetstrogen att jag upplever obehag. Det är naturligtvis inte meningen att man ska känna så, man ska känna att man möter den levande Maria bland andra besökare.

Efter visningen stannade jag kvar på veckomässan. Efteråt hade jag svårt att resa mig och tårarna forsade ner. Men trots att det var flera präster på plats brydde sig ingen om att fråga hur jag mådde. Alla var så upptagna med sig och sitt. Vilket man väl kan få vara. Men jag hade uppskattat en medmänsklig gest. Bara en liten påminnelse om att jag inte var ensam. På vägen ut tände jag ljus för S i ljusbäraren vid dörren.

Åkte hem. Var helt utmattad. Pratade med F i telefon. Somnade i badkaret. Bytte till bädden och somnade igen. Livet blir aldrig mer detsamma.

På onsdagen hade jag tvättstugan. Jag hade hoppats bli klar och kunna åka till stugan för att hinna träffa en fönstermontör som skulle mäta och sedan ge en offert. Men jag bestämde mig för att boka om till nästa gång jag kommer hem.

På eftermiddagen skulle jag träffa B-M för att äntligen se årets Vårsalongen på Liljevalch. Det är en av de årliga upplevelserna som jag inte vill vara utan.

Vi tog spårvagnen ut till Djurgården och efter att vi gått runt och sett på  konsten åkte vi spårvagn in till Kungsträdgården för att äta något.

Friterade mozzarella sticks serverade med marinarasås

Det var trevligt att hinna prata en stund innan det var dags att åka hem för att sova. Jag skulle upp tidigt och försöka komma iväg inte alltför sent.

På torsdagen hade jag alarmet på 06, men jag vaknade 05 och gick upp. Drack kaffe och packade. Bar ut en del till bilen i garaget innan jag burade katterna. Hämtade bilen och körde fram till porten. Vi kom inte iväg jättetidigt, men tidigt nog för att jag skulle hinna ner till Växjö och hinna ta det både lugnt och plugga.


Köpte en sådan där sallad som man plockar ihop själv när jag var på en kortare utflykt till Stora Coop.


Ett glas vin unnade jag mig också medan jag lyssnade på föreläsningar om både Kant och Heidegger.

Jag är tillbaka hemma i Växjö igen. Imorgon börjar min arbetshelg. Det är på något sätt skrämmande att vardagen flyter på som vanligt samtidigt som hela vår värld har rasat samman och aldrig blir sig lik igen.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Växjö. Bokmärk permalänken.

6 svar på Dagar hemma

  1. Ylva skriver:

    Jag såg en kommentar från dig hos Znogge om att du bor i Växjö. Jag bor i Ljungby och är nyfiken på vad det är för tornhus du ska köpa. Så fruktansvärt med din vän!

    • Kraka skriver:

      Nej, nej, jag ska inte köpa något tornhus. Jag ska hyra det några månader. Det tillhör vänner till mig som jag hyr av. Ute i Stojby.
      Ja, det är så hemskt det som hänt. Hon var min svärdotter under flera år och sedan fortsatte hon att vara en vän till min son och också till mig.

  2. Znogge skriver:

    Så mysigt det ser ut i ditt kommande boende och en utsikt tackar man inte nej till. Hoppas att det blir avstädat ordentligt bara.

    Efter ett sådant besked så förstår jag verkligen att du behövde vara för dig själv ett bra tag. Vilken mardröm och en så ung kvinna.

    Hoppas att den kommande arbetshelgen blir dräglig.

    Kram

    • Kraka skriver:

      Ja, det är ett så mysigt hus. Men jag ska vänta med flytten tills det är lite mer städat.
      Det som hänt S är verkligen hur hemskt som helst. Går inte att förstå. Den farligaste platsen för en kvinna är i hennes hem.
      Tack, jag hoppas också på en dräglig helg utan personalbrist, kaos och brist på nödvändigheter.

      Kram

  3. Ingrid skriver:

    Tornhuset ser ju jättemysigt ut. Där kommer du och pojkarna säkert att trivas är det är städat och klart för inflyttning.
    Så hemskt med din väninna som mördats. Jag läste ju inlägget där du skrev om henne och din sorg och saknad.
    Att kyrkans män kan vara så okänsliga så att de inte ser när en människa är förtvivlad och behöver hjälp och tröst är riktigt skamligt. Jag har varit med om något liknande och kan ännu inte förlåta den präst, som inte ens tog mig i hand och beklagade sorgen när jag förlorat Åke. Då var jag nästan på väg att lämna Svenska kyrkan.
    Det är nog att Vårsalongen på Liljevalchs höll öppet, med tanke på risken för coronasmitta.
    Hoppas att helgen blir dräglig!
    Kram, Ingrid

  4. Micke skriver:

    Hemskt är det och något man hoppas inte ska drabba någon i sin närhet, ja, inte alls förstås, men plötsligt kommer det nära.
    Jag beklagar detta…från djupet av mitt hjärta…jag beklagar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *