Usch, snart är det helg igen

Tiden rullar på som vanligt. Parallellt med den bottenlösa sorgen. Förra helgen jobb som vanligt. Det enda som avvek under jobbdagarna var att det varit Fössta tossdan i mass, den dag då man ska äta massipantårta. På fredagen fanns det lite tårta kvar från dagen innan och jag fick mig en bit till kaffet.

I övrigt rullade helgen på med dialys och respirator och senare en pigg och extuberad patient, som sluppit både respirator och dialysmaskin. På söndagen var det mest att vi pratade. En riktigt trevlig patient var det. Den enda ledigheten var på lördag eftermiddag och kväll.

På måndagen reste jag hem för att delta i full moon vid Tempeludden. En ceremoni för S som vi, de närmaste vännerna, deltog i.

Efteråt umgicks jag lite med F och ett par av hans vänner. På tisdagsmorgonen reste jag tillbaka till Växjö igen.

När jag kom tillbaka till stan började jag med att gå till en skoaffär där jag sett ett par Ecco jag bestämt att köpa. Eftersom jag var osäker på storleken ville jag kolla hemma först. Men nu var det dags.

Sedan gick jag till Askelyckan, ett café med anor, och fikade. Har funderat länge på att gå dit, men jag är inte mycket inne i stan alls. Tror det var minst 35, kanske 40, år sedan jag var på Askelyckan förra gången.

Tiden sedan jag kom tillbaka har jag använt till att plugga, lyssna på ljudböcker och till långa telefonsamtal med F och också med andra nära S. Vi är så chockade och ledsna.

I morgon är det åter dags för jobb. Ännu en helg i vårdens tjänst. Måste väl erkänna att det inte känns helt lockande just nu med risken för att träffa patienter med Covid 19. Det känns inte som att frågan är om, utan när, jag ska bli smittad och sjuk. Har till och med återtagit pysslet med mitt Vita arkivet.