Orkade inte ens klä mig

Tisdagen blev inte alls bra. Tur att måndagen var acceptabel. För det är  inte bra alls att vara så här ledsen. Inte bra för immunförsvaret. Man vet att sorg ökar risken för cancer. Men man har också en ökad risk att drabbas av infektioner.

Igår kom jag ut på en promenad med Fia och Penny. Nästan 7000 steg blev det och vädret var bra. Inte jättesoligt och det kom ett och annat regnstänk emellanåt, men på det hela taget var det okej.

När vi kom hem igen gick vi igenom tornhuset. Eller, om jag ska vara ärlig, så gick Fia igenom det medan jag satt högst upp och funderade medan jag tittade ut genom fönstret. Hon gjorde en lång lista på allt som behöver åtgärdas vad gäller städningen. Sen får vi se om det blir städat. Jag räknar med att jag får städa huset i slutänden innan jag kan flytta in. Men nu är det så skitigt att jag känner mig äcklad av att ta tag i det. Dessutom är det väl bra om de som flyttade ut får lära sig hur man inte kan lämna en bostad.

När vi var klara drack vi kaffe inne hos Fia och U och sedan gick jag hem. Hade tänkt vara hemma hela kvällen.

Pratade länge, länge med F i telefon och medan jag satt där kom U och knackade på fönstret så hjärtat höll på att stanna. Jag blev vansinnigt rädd. Inte för att jag vet varför, men det blev jag. Hur som helst blev jag inbjuden på varma mackor.


Jag skojade om det lämpliga valet av vin i dessa tider. U hade inte ens sett att det hette Corona.


Det blev en trevlig kväll och när jag gick hem var klockan mycket. Men inte sov jag speciellt bra ändå. Vaknade före halv fyra på morgonen. Som vanligt. Jätteledsen.

På förmiddagen ringde förundersökningsledaren och genomförde det planerade förhöret. Det rev upp en massa jobbiga tankar och minnen. Inte jobbiga minnen. Bra minnen om saker vi gjort tillsammans men som vi aldrig mer kan göra. Allt är försent. Döden är så det definitiva slutet. Det är så orättvist att hon inte fick leva.

Jag skulle gått med Fia och Penny ut idag också. Men jag orkade aldrig ens få på mig kläderna. Inte för att jag brukar klä på mig när jag är hemma, går ofta i pyjamas hela dagen tills jag ska ut. Men då klär jag mig. Men idag blev det aldrig så. När hon kom låg jag i sängen och sa att vi får promenera en annan dag.

Det är skönt att jag har katterna. De leker just nu. Springer upp och ner i trappen och jagar varann.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Växjö. Bokmärk permalänken.

5 svar på Orkade inte ens klä mig

  1. Ingrid skriver:

    Det måste kännas väldigt tungt att förlora en vän på det sätt som du gjort. Man får hoppas att polisen får tag i förövarna.
    Det är gott att du har dina pojkar så att du inte är helt ensam i alla fall.
    Varm kram, Ingrid

  2. Mia skriver:

    Sorgen tar sig många olika uttryck och kan vara så oerhört jobbig, ofattbar och totalt nedbrytande……men tur att du har så fina vänner och katterna <3

  3. Micke skriver:

    Fint att du har katterna…en tröst mitt i bedrövelsen…hoppas allt lägger sig så småningom…men tiden läker inte alla sår som de gärna vill påskina ibland men man lär sig leva med det.
    Skitjobbig situation att befinna sig i.

    Ha det så fint du kan…ta hand om dig.

  4. Emma Engström skriver:

    Att komma ut och gå kan vara så skönt! Men skickar en massvis med varma kramar till dig <3

  5. Znogge skriver:

    Det är verkligen tungt att förlora en nära vän och speciellt på det sättet som i det här fallet. Då är det inte konstigt att du känner dig som du gör. Sorgen tar tid och den måst få ta tid men det är en klen tröst i det här fallet.

    Kram och ha det så bra som det går <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *