Backafall, Uranieborg och Stjerneborg

Flicka från Backafall, eller som den egentligen heter Vid vakten. Redan som barn älskade jag den sången. Kanske för att den är så behaglig och finstämd.

Backafall är namnet på abrasionsbranterna på södra Ven. De finns mellan byarna Kyrkbacken och Bäckviken. Platsen nämns i visan Flickan från Backafall med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson.

Märkligt nog har jag aldrig varit på Ven, den ö som ligger i Öresund och som efter århundraden av strider tillhör Sverige, som tur är, för numera är svenskar inte välkomna till Danmark.

Vi gav oss av redan kvart i fem på morgonen. Jag tycker om att ha marginaler ifall något händer på vägen Speciellt om man har en färja att passa.

Vi fick vänta drygt en timme vid hamnen i Landskrona. Drack lite kaffe under tiden. Fia kaffe. Själv hade jag glömt mitt snabbkaffe på borde hemma och hade bara varmvatten med mig.

Resan tar en halvtimme. Vi satt ute på däck med ordentligt avstånd till andra resenärer.

Det var en ordentlig backe att, till fots, streta sig uppför till cykeluthyrningen. Mängden cyklar var överväldigande. På bilden syns bara en liten del av alla olika slags cyklar som fanns. Undrar hur det är vid högsäsong när större delen av dessa cyklar är ute på vägarna? Ön är 7½ kvadratkilometer och omkretsen 1 mil. På ett ungefär. Finns det överhuvudtaget någon lugn plats då?

Vi stannade för lite lunchpicnic. Trots att klockan bara var vid 10-tiden var vi hungriga. Själv hade jag gått upp halv fyra och druckit kaffe och ätit en knäckemacka så det var inte så märkligt.

Vi kunde konstatera att naturen var fantastisk och att det var gott om fasaner. Det visade sig senare att det var fasaner överallt på ön.

Vårt första mål var att besöka Tycho Brahe museet. Det låg alldeles i närheten så vi väntade in att de skulle öppna klockan 11.00. Tråkigt nog var hans underjordiska observatorium stängt. Men det kändes ändå okej, får helt enkelt åka dit en annan gång. När pandemin är över.

Museet var väldigt intressant och även trädgården var väl värd ett besök. Det fanns en hel del att lära sig. Även för mig som läst på ordentligt före besöket. Det mest uppseendeväckande var inte hans vetenskap utan det faktum att hans barn inte kunde få ärva hans slott och observatorium. Detta på grund av att hans fru, barnens mamma, inte var adlig. Han räknades helt enkelt inte som familjefader på grund av detta.

Efter museibesöket köpte jag några böcker och vi satte oss sedan ute i den lilla restaurangen bredvid och åt varsin glass. Sedan cyklade vi vidare.

Vi köpte bullar i öns bageri och jag köpte snabbkaffe i den lilla affären. Det var lite svårt att hitta kaffet, men eftersom det bor så där 350 personer på ön så insåg jag att det bara var att leta. Kaffe måste ju finnas.

Vi cyklade förbi det hus där Cay Cedergren, keramiker, gjort keramikfiguren Flicka från Backafall åren 1955-1976. Cay Cedergren levde 1913-1977 och var verksam nästan till sin död.

”Luften är fylld utav tusende salvor, men jag ger bort dem var endaste en. Mot att få vandra bland Backafalls malvor, – allt medan månen går vakt över Hven.”

Vi drack kaffe nere nära havet, vid campingplatsen, och satt där en bra stund. Det var så rofyllt. Kanske just för att det var så lite folk.

Vi cyklade förbi alpackorna, som ger fin upp för hantverksmässig tillverkning. Tyvärr var Alpackaboden stängd.

Hela miljön, inte bara förekomsten av alpackor, gjorde att det kändes som att vara utomlands.

När vi kommit tillbaka till hamnen kände vi oss nöjda och gick och lämnade tillbaka cyklarna. Vi hann med färjan före den vi bokat.

Tillbaka i Landskrona åkte vi och tankade och vände sedan åter mot Växjö och Stojby. Jag somnade nog direkt jag la huvudet på kudden den kvällen.