Det är måndag och jag känner mig så trött

Efter en hektisk vecka med två extra arbetspass tisdag och torsdag, min son på besök, en utflykt till Älmhult och ytterligare en arbetshelg var det då äntligen måndag.

På måndagskvällen, då F kom, blev vi bjudna på mat i trädgården. Kycklinggryta med ris. Det var efterrätt också, men F var trött och tackade för sig och gick för att sova lite. Man blir enormt trött av att köra så långt.

På tisdagen kom F H och hämtade sin katt, den som ska heta Fyran. Men då var jag på jobbet och han hade inte möjlighet att stanna över natten på grund av sitt arbete. Men han skickar hela tiden nya bilder på sin katt. Den katten är älskad och kommer bli bortskämd.
Nedan en av de sista bilderna på mamma Katten och hennes ungar. Hon hade letat en stund efter den förlorade kattungen, men sedan givit upp och slutat bry sig. Lite av livets gång.

F gav sig hemåt på fredagen när jag åkte till jobbet, han skulle mellanlanda hos en av sina vänner i Hultsfred. Men vi hade ju hunnit både utflykten på onsdagen och att äntligen få något jordgubbsrelaterat som Fredrikfirande sent på torsdagen då jag kom hem från jobbet. Visserligen långt efter den 18:e, men bättre sent än aldrig. Lite otur att han var ledig och kunde komma ner just den veckan då jag lovat täcka upp den personalbrist som var extra stor vecka 31.

Lördagskvällen tillbringade jag med Fia, U, deras dotter med man och deras barn samt ytterligare ett par personer. Utomhus. Det bjöds på mat, grillad sådan. Men jag var inte hungrig, hade ätit en stor macka med ägg när jag kom hem från jobbet, gått och lagt mig och sovit tills en vän från Gävle ringde. Då gick jag upp och gjorde kaffe och när J såg att jag var i köket knackade hon på och bjöd in mig till familjegemenskapen. Jag lovade komma och sällskapa, men inte äta. Smakade dock på spetskål gjord i ugn med nötter. Jättegott!
Eftersom jag, precis som barn brukar ha, har en speciell mage för efterrätt åt jag blåbärspaj med glass och vaniljsås. Vin drack jag också och sedan avslutade Fia, U och jag kvällen, när det blivit mörkt, med lite likör.

Bara för att man har flera hem så blir det inte mindre vardagsbestyr, som somliga verkar tro, utan ännu mer som måste fixas och ordnas. Dessutom var det dags att res till stugan för ogräsbekämpning igen. Just nu känns dessa resor bara som plikt. Jag vill att min stuga ska vara en oas där jag kan hämta kraft. Men just i år har jag inte möjlighet att vara där. Egentligen inte alls, men föreningens styrelse kräver att jag ska infinna mig och rensa och klippa. Att man skulle komma på idén att fråga hur jag mår finns inte i deras världsbild. Det är inte bara jobbet som gör mig kraftlös just nu. Alla dessa, fyra faktiskt, för tidiga dödsfall på ett halvår där förlusten av S naturligtvis är den som tar mest energi. Att sedan inte få ta farväl på grund av pandemin gör att sorgen aldrig kommer att kunna bearbetas. Speciellt som S inte fick någon grav.

Direkt efter frukost diskade jag, det hade samlats en del under helgen. Bäddade rent och bytte handdukar och nattkläder. Packade min rygga med kläder, dator och annat nödvändigt och mat i kylväskan. Gjorde kaffe och gick för att säga hej då. Då erbjöds jag att få kycklingsallad i en burk att ha med på resan.
Vattnade mina tomatplantor och kollade till mina pelargoner. Bar iväg matkompost och restavfall (vilket löjligt ord!) och burade pojkarna. Packade in oss i bilen och sedan åkte vi.

Det blev en jobbig resa. Redan strax efter första rondellen bajsade Kingston på sig och det stank i bilen. Visserligen vänjer man sig vid lukter, men det var ändå inte fräscht.
Jag stannade ett par gånger och åt, stannade i Norsholm och tankade och besökte toaletten och till sist var vi framme. Dessa långa bilresor är stressande för katterna. Speciellt för Kingston som har en känslig mage och inte tål stress så bra.

Kingston behövde saneras på baktassarna och svansen. Fixade vatten, som fick bytas i omgångar, och tvättade honom. Han var inte glad. Men nu tror jag han förlåtit mig. Han ligger vid fotänden av min säng.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Stugan, vår egen korkek, Växjö. Bokmärk permalänken.

2 svar på Det är måndag och jag känner mig så trött

  1. Ingrid skriver:

    Jag tycker att det verkar vara jättejobbigt att bo på flera ställen. Och så den där föreningen som hela tiden kräver din medverkan för att de ska vara nöjda.
    Katter älskar att vara rena, så Kingston uppskattade nog tvätten när den väl var genomförd.
    Hoppas att du ännu sover!
    Kram, Ingrid

  2. Znogge skriver:

    Den styrelsen verkar vara totalt känslokall måste jag säga. De vet väl vad du arbetar med och då hade det verkligen varit på sin plats med en vänlig fråga eller uppmuntrande ord. Någon kanske till och med kunde hjälpt dig i din trädgård. Så tänker jag men inser att en del människor är riktiga paragrafryttare…

    Kram och god tisdag!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *