Min pappa, född 1911, har varit borta i många år. Liksom mamma, också hon född på 1910-talet. Det har alltid gått som en röd tråd genom hela mitt liv att jag gjort fel val, att jag är en misslyckad individ. Särskilt pappa var frekvent med att påpeka att jag borde skaffa mig ett jobb och inte bara sitta på sjukhus. Jag borde ta ansvar och göra något på riktigt.
Hur djupt han reflekterade vet jag inte, jag ansågs som sagt lat och en som smet från ansvar.
Redan som liten fick jag ta del av föräldradrömmarna. De ville att jag skulle sitta på banken, i kassan och ta emot insättningar och lämna ut pengar när folk tog ut av sina besparingar. Det var ett riktigt arbete. Pengar är fint för den som vuxit upp under verkligt fattiga förhållanden där inte ens mat på bordet var en självklarhet.
Som 19-åring chockade jag mina föräldrar genom att skaffa arbete som sjukvårdsbiträde inom det som på den tiden kallades långvården. Idag säger man geriatriken. Men det är same shit different names, bara ännu tyngre och mer personalfattigt idag än i början av 1970-talet. När jag sedan gick vidare till psykiatrin var katastrofen total. För att inte tala om då jag började på sjuksköterskeskolan, då gick pappa i taket.
Det där med att bli sjuksköterska mildrades lite när gubbarna som åt på samma lunchservering som pappa gratulerade honom till att hans dotter skulle bli Röda Kors-sjuksköterska. Men hela tiden muttrades om att jag borde bli vuxen och skaffa ett riktigt arbete.
Naturligtvis ärvdes den här inställningen inom familjen och om jag någon gång sagt att jag är trött har svaret genast varit: ”Trött! Du vet inte vad trött är. Du jobbar ju inte ens.”
Min första sommar, jag blev legitimerad juni 1983, var fylld av dubbelpass 7-21:30. Att jag ens stannade i vården är ett under. Men det var mitt yrkesval.
Jag hann bli både intensivvårdssjuksköterska och anestesisjuksköterska medan pappa fortfarande levde, men han var till åren då och jag tror inte han förstod vad det innebar av ansvar och arbetsinsats. Mamma var borta innan jag ens fått min grundutbildning.
Inställningen att jag inte arbetar, har för hög lön för att inte göra något och att jag är lat i största allmänhet har levt kvar inom familjen genom åren. Jag har varit, och är alltjämt, familjens svarta får. Björn Afzelius text i Ikaros ”Ändå står snart dom vuxna där och pekar ut den riktning dom tycker man skall ta. Alla drömmar dom själva har förvägrats vill dom förverkliga genom sina barn. Är man lydig belönas man och hyllas revolterar man mister man allt” har alltid betytt något särskilt för mig. Jag revolterade. Jag gick min egen väg. Jag fick betala priset.
Jag älskar fortfarande mitt yrke, men är naturligtvis trött nu, precis som alla kollegorna. Jag jobbar inte så mycket numera, cirka 40% i snitt. Men då ska man veta att jag faktiskt är ålderspensionär och har rätt till viss arbetsbefrielse. I snitt pluggar jag 50%, periodvis 75%, på högskolan. Parallellt med arbetet.
Jag önskar att alla omkring mig som tycker att jag inte har ett riktigt arbete, inte jobbar tillräckligt mycket, inte kan få känna mig trött, har för hög lön relaterat till min arbetsinsats ska läsa alla dessa verklighetsskildringar från olika intensivvårdsavdelningar under pandemin.
Det finns mängder med berättelser av intensivvårdspersonal, både i text och bild, jag länkar en av dem från idag. Den är från Östra sjukhuset i Göteborg, en av de hårt drabbade IVA-avdelningarna i landet.
Jag vill också vädja till alla där ute att stanna hemma. Man behöver inte julshoppa. Det enda man behöver är mat. Den kan inhandlas på tider då endast ett fåtal är i affären eller beställas hem.
Till dig som känner dig ensam utan släktkalasen och familjemiddagarna. Tänk på att det här är en jul, en enda. Sprider du smittan eller blir smittad själv blir det kanske aldrig mer något julfirande för dig och din familj. Att vara ensam på julen är inte farligt för den som har någon som finns att ringa till eller prata med via nätet. Ensamhet är farligt för den som är ensam på riktigt. Som skulle suttit ensam oavsett pandemi eller inte. Ensamhet är inte att avstå från kalas, shopping och trängsel. Ensamhet är att inte ha någon som bryr sig. Ni anar inte hur många jag träffat genom åren som sagt att den enda anhörig de har är deras hund eller katt. Sprid lite gemenskap om du känner dig ensam. Ring någon du vet är ensam. Låt oss alla ha en God Jul!
Jag kan verkligen inte förstå dina föräldrars inställning till ditt yrkesval. Du om någon har verkligen ett arbete som kräver mycket och som dessutom är otroligt viktigt. Jag hoppas att du är stolt över att du gick din egen väg och valde som du gjorde. Det var nog vanligt förr att föräldrar hade åsikter om barnens utbildning. Jag vet att husses farmor tyckte att jag gjorde ingenting när jag pluggade juridik. Däremot husses syster som var barnskötare var det ordning och reda med…
Kram och god fjärde advent!
Ja, jag är stolt över mitt yrkesval och att jag gått min egen väg trots ibland rena mobbingen från min familj.
Det är svårt att förstå sig på föräldrar, och andra vuxna, som vill bestämma över ens framtid. En av mammas väninnor, som också var en vän till mig, bröt kontakten med mig och till viss del också mamma då jag började jobba med psykiatri. Hon var SÅ besviken för att jag inte blev lärarinna och det borde mamma sett till att jag blev och inte låta mig få som jag ville när jag nu inte var mogen att ta vettiga beslut. Lärare är inte ett yrke som jag ens övervägt så det fanns bara i hennes fantasi. Det var heller inget hon någonsin nämnt för mig att hon förväntade sig. Det känns så sorligt att kontakten bröts. Hon levde till 1990 och bröt kontakten då jag började på Rålambshovs sjukhus 1975. Hon överlevde min mamma med många år och det hade varit skönt att ha henne som kvinnlig vuxenkontakt.
Ha en fortsatt skön söndag!
Kram
Ensamhet finns ju därute, de som verkligen är ensamma, vi andra ska väl inte gnälla alltför mycket kan jag tänka.
Jag och frugan hade ju ändå planerat en jul tillsammans utan massa folk, vi har det varannan eller var tredje jul….enda skillnaden är väl att vi slipper förklara oss denna gång.
Förstår inte hur man förr kunde låta ett yrkesval ställa till det så mycket, ett arbete är ju ett arbete oavsett vad.
När jag växte upp sa jag redan i årskurs sju att jag skulle börja arbeta på Volvo personvagnar och så blev det, det var lättare förr med att få arbete som man ville ha känner jag, rätta mig om jag har fel, men en och annan tyckte väl att jag borde satsa på något ”riktigt”, så jag stannade bara i 18 år…någon ordning får det väl vara 😉
Jag beklagar verkligen att du fått leva med detta…verkligen.
Tillönskar dig en fin fjärde advent.
Kära Kraka !
Det är alltid med stort intresse jag läser dina reflektioner oavsett om det gäller jobb eller fritid. Jag har verkligen beundrat hur du detta Coronaår slitit och gjort en stor insats i intensivvården. Jag brukar tänka- hur orkar hon.
Det kändes ledsamt att läsa att du inte känt dig sedd av föräldrarna. Min pappa var född 1905. Nu när jag är över 70 år och har egna barn i medelåldern och upplever generationsskillnaden i föräldrakontakt, kan jag tänka att de gjorde så gott de kunde.
Jag skulle tro att många av oss som blev sjuksköterskor på -70-80-talet fått uppleva en enorm skillnad i kvinnosyn. Men värderade blev vi inte.
Hur många vidareutbildningar vi än skaffade oss så förblev lönen väldigt låg och nu märks det på pensionen.
Du är värd varenda krona du får och mer därtill. Om nån tycker nåt annat så är det hens problem, inte ditt. Så sträck på dig och var stolt, syster Monika !
en God Jul och ett Gott Nytt år till dig och dina fina katter. 🧑🏻🎄 Maria
Du har min beundran, bästa Kraka!
Jag förstår absolut inte dina föräldrars inställning, så tragiskt.
Jag följer och läser mycket om hur vården kämpar. Själv är jag försiktig och sista tiden har jag inte satt min fot i någon butik. Jag har ehandlat maten.
Det borde vara lag och straff på att nonchalera smittspridningen. Det har varit alldeles för slappt. De som jobbar i vården har också ett liv, och måste orka hemarbetet, ha återhämtning. Vad vore vi om inte någon inom vården kämpade??
All eloge till sjukvården.
God jul och Gott nytt år till dig.
Kram, Gerd
Du gick din egen väg i yrkesvalet och kan vara stolt över det. Dina insatser i denna pandemi är värt en medalj! Hoppas nu alla människor tar ansvar för varann och sig själva❤️Ha en god jul så hörs vi❤️