Söndag, är inte det en vilodag

Jag var i det närmaste utmattad när jag steg upp och satt som en utslagen vid bordet när jag drack morgonkaffe och åt frukost. Det var nära att jag missade tiden då jag skulle åka. Men, som av en händelse, fick jag syn på klockan och satte en enorm fart och fick på mig kläder och en matsäck packad.

Gick till T-banan, det är relativt lite folk så tidigt en söndagsmorgon, och åkte till Fridhemsplan och bytte. Från Alvik tog jag Nockebybanan till ändhållplatsen.

Var framme i god tid och hann både begrunda Nockebybron från höjden vid Sankat Birgittas kyrka…

…och gå ner till vattnet och titta ut mot Kärsön på andra sidan.

Klockan 10:00 var vi samlade och gav oss av för dagens vandring. Vi var åtta eller nio personer och bestämde att det inte fanns anledning att dela oss i två grupper. Man får vara åtta i en grupp och max tjugofyra deltagare, delade på tre grupper. Senare under vandringen fick jag veta att ”någon” ringt och klagat på att vi varit fler än åtta vid någon vandring. Fick en känsla av att jag, som är ny i föreningen, var misstänkt för detta telefonsamtal. Men det vill jag bara säga att sådant pysslar jag inte med. Är jag missnöjd säger jag till direkt. Jag skulle mer kunna tänka mig att någon utomstående ringt eftersom det hänt att folk vi mött ondgjort sig över att vi vandrar i grupp. Trots att vi håller avstånd. Men vem vet… Suck!

Både blåsippor och vitsippor fanns att beskåda under vägen. Blåsippor finns det mycket av. Vitsipporna har inte riktigt kommit ännu.

Vi gick förbi en del sjöar och jag minns inte riktigt vilken detta var.

Fantastisk natur och extra fascinerande att den är så stadsnära.

När det var matrast gick några ner och satte sig i blåsten på bryggan. Vi andra fick sällskap av ett närgånget andpar. Mannen hade dock gömt sig när jag skulle ta en bild.

Så var vi nere vid den välkända gamla Mälaren. Den ser vi ofta på våra vandringar i trakten. Ja, det var ju den vi började vid så det är kanske inte så konstigt att den återkommer.

En ensam sothöna guppade på vågorna. Det var inte direkt varmt och jag kände ingen lust att göra den sällskap. Skulle jag väl i och för sig inte gjort om det varit varmt heller. Bada är inte min grej så att säga.

Vi gick utefter Mälaren för att komma tillbaka dit där vi började.

Ljunglöfska slottet. Knut Fredrik Ljunglöf, som på sin tid var världens största snusfabrikör och kallades snuskungen, köpte upp stora landområden och lät bygga slottet, klart 1893, som sommarbostad i Blackeberg. Ingen dålig sommarstuga!

Långt därborta anade man Nockebybron. Men det var en bit kvar att gå.

Nu var vi alldeles nära bron och vår utgångspunkt. Jag kände mig frusen och hade frossa. Kände mig lite orolig för att jag höll på att bli sjuk. Så trött ska man inte bli av att gå 1 mil. Men jag vet att jag är väldigt uttröttad, på gränsen till att gå in i väggen. Situationen, orsakad av covid19, har tagit ut sin rätt. Jag känner att jag kommer att klappa ihop om jag inte får vila utan att få en strid ström av sms om att jobba ännu mer. Det är mer stressande än cheferna kan föreställa sig att inte få frågan en gång, utan som i fredags, fyra gånger tätt på varann.

Innan jag åkte hem satte jag mig på en bänk och satt med ljudbok i säkert en halvtimme innan jag gick upp till Nockebybanan. När jag kom upp hade jag precis missat ett tåg och fick vänta i 18 minuter, de går var 20:e minut.

På hemvägen bytte jag till Tvärbanan i Alvik, vill verkligen inte in och trängas med folk i stan. Väldigt få människor har munskydd, trots att det är påbjudet. Blir så jäkla trött på folk som inte tar pandemin på allvar! Stockholm har tre gånger så stor sittspridning som i övriga världen. Beräknat på folkmängd.

När jag kom hem välkomnades jag av pojkarna som rusade till ytterdörren. De fick lite att äta, annat än torrfoder alltså för det har de alltid tillgång till. Sedan la jag mig i ett riktigt varmt bad. Efter badet la jag mig för att sova, men jag somnade aldrig ordentligt. Frös och skakade. Mådde inte bra. Så där ospecificerat, med frossa och ont i ryggen och benen. Så blir man inte av att gå en endaste ynka mil när man är en van vandrare.

På kvällen åkte F och jag för att äta på thaistället i Solna. Det är en sådan där barack och trots ytterkläder frös jag. Valde den starkaste rätten, som var väldigt god. Men ögonen och näsan rann och jag hostade. Av styrkan i maten.

På vägen hem svängde vi in på Coop eftersom jag inte orkade leta fram tandkräm i mina ouppackade kassar från Växjö. Jag vet, eller tror mig veta, att jag har där. Men det går åt och jag kände att jag hellre köper en ny tills vidare.

Väl hemma satt jag i köket med kaffe och lite choklad och tittade på ett avsnitt av Lyxfällan. En vuxen man där både föräldrar och syskon curlade med pengar. Han bodde hos föräldrarna, gratis, åt där och det enda han ägde var en säng till sina barn. Den ägde han egentligen inte heller, den hade hans bror och pappa köpt. Själv sov han på någon madrass eller om det var på soffan. Han var 35 år och tjänade, efter skatt, 25 000 kronor i månaden. Snacka om bortskämd! Hans kvinna hade lämnat honom då hon anat oråd då de skulle ta lån för att köpa ett hus och bett att få se hans kontoutdrag. Då kom hon på honom med att han ljugit hela tiden om sin situation. OMG!

Trots min värkande rygg somnade jag snabbt och vaknade inte förrän på morgonen vid 9-tiden. Det var måndagsmorgon. Igen.