Sluttampen

På tisdagen, då det var dags att arbeta igen, var det bara, eller ”bara” menar jag nog egentligen, 2 arbetspass kvar till nästan 3½ veckor sommarledigt. Kan inte minnas när jag var så slutkörd som nu. Eller jo, jag kan minnas eftersom det blir allt oftare att vården tär på både kropp och själ. Inte minst far jag väldigt illa av allt tjatande om extrapass. Vissa dagar frågar samma person flera gånger och eftersom jag inte tror att personen är dement så utgår jag från att strategin är att trötta ut och nöta ner för att få ett ja. Under våren har jag vid fler än ett tillfälle jobbat runt 150%. Nu har jag tagit ett beslut att det är ett absolut NEJ till det. Både arbetsgivare och ”folk runtomkring” måste sluta se det här med att jobba på timmar som något slags fritidssysselsättning. Det är en anställningsform, inte något som gör jobbet lättare. Intensivvård är tungt.

Började dagen med kaffe i sängen. Mjukstart. Kingston låg hos mig lite av och till. Ibland ville han titta ut genom köksfönstret som är det bästa fönstret ur hans perspektiv. Där kan man både sitta och ligga. Om man är katt alltså. Jag kan varken sitta eller ligga i fönstret.

Satt länge i sängen och drack flera koppar kaffe. Det gäller att hålla de kommande två arbetspassen trots att jag är utarbetad och har en rad symptom orsakade av stress.
B, min väninna i Göteborg, ringde och pratade en stund. hon är på Marstrand nu. Jag både saknar och inte saknar Marstrand. De fyra somrarna där blev inte den rekreation jag hoppades på. Istället blev det ett extra dyrt boende med långt till jobbet och därmed en extra belastning mer än en vilopaus från vardagen. Det var i stort sett bara vardag. På Marstrand ska man vara ledig, i alla fall ledig stor del av tiden. Jag minns mest hur slitsamt det var med stressen att ta mig till och från jobbet. Själva jobbet var helt okej, ibland slitigt men oftast normalbelastning. Jag trivdes bra i Kungälv på intensivvårdsavdelningen och skulle gärna jobba där igen.

Vi använde dagen till att vila. Både Kingston och jag.

Grävde djupt i frysen och hittade lunch. Satte mig ute i solen och åt.

Kingston fick äntligen komma ut och var sååå lycklig.

På eftermiddagen städade jag toaletterna, gick iväg med en tom plastförpackning och senare lite sopor från min egen stuga. Kingston var ute så fort jag var i stugan, men eftersom jag aldrig lämnar honom ensam ute så fick han växla mellan ute och inne. Till sist blev det dags att åka till jobbet med en avstickare hemma först. Kände rena panikångesten inför att jobba.

Nu visade det sig inte vara så farligt. Vi var fullbemannade och då är det helt okej. Intensivvård är hårt arbete, men med adekvat bemanning är det roligt och stimulerande.

Onsdagen tillbringade jag ännu en gång i stugan med Kingston. Orvar var hemma och passades av F. Jag hann inte sova så värst många timmar eftersom jag hade toalettstädningen att ta hand om. Men jag gjorde upp med F om att han skulle se till Orvar även på kvällen så jag slapp åka vägen förbi hemma. Det sparade jag nog en timme på.

Det blev ännu en helt okej natt. Jag hann fika och prata med arbetskamraterna. Vi hjälptes åt med en del saker eftersom vi fått en ny patient som det var mycket omkring. Jag blandade läkemedel och servade med det. Anmälde mig frivilligt att kontrollräkna narkotikan. Den ska räknas en gång per dygn och jag brukar säga att det inte är en arbetsuppgift, det är ett straff. För det är så tråkigt. Kan inte tänka mig att det finns någon som tycker det är roligt.

Tiden gick och jag hade hela tiden mer eller mindre nerräkning till min ledighet som skulle börja samtidigt som mitt arbetspass slutade.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Stugan, vår egen korkek, Uppsala. Bokmärk permalänken.

2 svar på Sluttampen

  1. Ingrid skriver:

    Så skönt att det är dags för semester nu. Jag hoppas att du får det riktigt skönt och avkopplande och att du och katterna kan få mysa i lugn och ro i stugan.
    Kram, Ingrid

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.