75 & 47

Igår trodde jag aldrig att jag skulle orka med några fredagsaktiviteter. Jag hade frossa och feber. Troligen som en reaktion på influensavaccinet. Men jag funderade också på om jag kunde ha en septisk reaktion. Jag hade råkat sticka hål i tandköttet när jag rengjorde mellan tänderna och fått en ordentlig inflammation. Jätteont hade jag. Frös och frossade och hade ont. Gick och la mig.

Vaknade vid 6-tidne och mådde verkligen dåligt. Men efter lite kaffe bäddade jag ner mig igen och nästa gång jag vaknade mådde jag riktigt bra. Eller i alla fall okej.

Gjorde mig i ordning och åkte till Södertälje. Det var hemska köer och trafiken gick i 6 kilometer i timmen. Men till sist släppte det och jag kom fram till min bror.

Han hade många gäster och det bjöds på kaffe, fikabröd och två sorters tårta. Glädjande var att R var där. Jag har känt honom hela livet, han är son till vänner till mina föräldrar. Han spelade dragspel och det var jättetrevligt.

När alla åkte, utom jag och R, kom A som är deras granne och min lekkamrat sedan barndomen. Vi fick pizza och sedan var det kaffe igen. Men jag avstod från ytterligare tårtfrossa.

A, som för det mesta brukar flörta med mig, var verkligen uppe i varv och klappade på mig och visade ett alldeles enormt intresse. Men det tråkiga med honom är att han är helt enkelspårig. Han pratar bara om lastbilar och grävmaskiner. Han ringde mig i somras, minns inte när det var men jag tror inte det var när jag fyllde år. Han berättade om lastbilar han tänkt köpa och vad de kostade. Med andra ord helt utanför min sfär.

Min bror blev trött, han hade inte hunnit sova middag, och det märktes. Han såg helt slut ut. Han behöver vila mer sedan han fick sin stroke hösten 2018. Jag bestämde mig för att åka hem och det gjorde R också. Klockan var rätt mycket. A gick strax innan och han bor ju i huset nästan bredvid.

Jag hade köpt två lite tjockare tröjor till brorsan. Han behöver ha något varmt eftersom de går ut och går en hel del dagligen. Han hade fått en jacka och en tröja av en kompis, som varit där tidigare på dagen.

Att min bror fyllde 75 förstår ni nog, men vad är det då som är 47? Jo, idag är det precis 47 år sedan jag började jobba i vården. Jag firade inte, det har jag tänkt spara tills det blir 50 år.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på 75 & 47

  1. Znogge skriver:

    Vilket trevligt firande av din bror men jag kan förstå att det tog på krafterna. Flirtande i all ära men enkelspåriga män som bara pratar om den sak kan verkligen bli för bra. Lastbilar och grävmaskiner är knappast något allmängiltigt samtalsämne så det krävs lite mer än så.

    Du har verkligen varit vården trogen och all ära och heder till er som orkar för ni gör ett enormt viktigt arbete.

    Kram och god lördag!

  2. Ingrid skriver:

    Så trevligt det låter med ett födelsedagskalas. Det är mysigt att vi kan få träffas igen på ett mera normalt sätt. Hoppas att det fortsätter så, men ser man ut i Europa är det en aning oroväckande.
    47 år i vården! Det kräver sin kvinna minsann. Hoppas att du orkar några år till.
    Ha en skön helg!
    Kram, Ingrid

  3. Micke skriver:

    Härligt med firande men sådant tar ju rejält på krafterna, frugan fyller 70 i rappet och vi får väl hoppas på att det inte blir ett alltför stort firande.

    47 år inom vården är ju rejält med tid det, förstår att du ser fram emot 50 år, väl värt att fira.

    En och annan enkelspårig bekant har man ju, kan bli lite för mycket ibland 😉

    Ha det fint nu Kraka.

Lämna ett svar till Micke Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *