Det var inte roligt att gå upp imorse. Det är det inte när man fryser. Nu är ju det inget jag kan göra något åt rent allmänt. Det är samma typ av problem som vi har på jobbet. Ventilationen gör att det blåser. Jag la lite tid på att läsa på om ventilation och luftbyte i fredagskväll. Inte för att jag inte visste. Men ibland behöver man stärka sig med lite tryckt text. Så ja, det måste ventileras så här mycket. Så nej, man kan inte åtgärda problemet.
När jag väl kommit upp och fått igång värmefläkten och börjat på dagens första kopp kaffe kändes det bättre. Men jag försökte komma på anledningar att stanna hemma. Precis som om det skulle behövas. Jag gör väl som jag vill, det är ju en helt frivillig aktivitet att delta i Stockholms vandrareförenings vandringar. Men jag behöver komma ut och träffa andra människor än sjukvårdsfolk. Inte för att man direkt kommer folk nära under de där vandringarna. Mest ytligt prat av samma sort som man ibland kan få till på T-banan eller bussen. Ibland alltså. Vid sällsynta tillfällen.
Efter kaffet klädde jag mig och packade matsäck. Tog sedan T-banan in till stan och gick sedan till platsen där pendelbåtarna har sin hållplats.
Det var kallt och blåsigt. Det samlades en hel del folk och det var ingen svårare gissning att de med ryggsäck skulle med på vandringen.
En rad svanar simmade förbi i det kalla vattnet. Själv badar jag, som bekant, inte ens när det är varmt. Bara undantagsvis.
Där kom äntligen båten. Lux heter den. Gruppen som jag gissat vara någonstans mellan 40 och 50 personer, närmare 50 faktiskt, tog upp en stor del av platserna.
Det tar cirka en halvtimme ut till Kungshatt. Det var varmt och skönt inne i båten och det är alltid trevligt att åka båt utefter Stockholms stränder. Man får ett annat perspektiv på bebyggelsen.
Vi började gå utefter stranden. Det var ingen lättgången terräng och en äldre dam, hon är 92 år, hade svårt att hålla sig på benen. Hon fick låna någons stavar och sedan gick det bättre. Jag minns inte om det stod i vandringsbeskrivningen att det skulle vara besvärligt. Måste erkänna att jag inte läste så noga. Jag ville åka med till Kungshatt eftersom jag aldrig varit där fastän jag åkt förbi så många gånger. Många av båtarna ut på Mälaren kör förbi där eftersom det ligger väldigt nära stan.
Den svåraste sträckan var avklarad och nu skulle vi bara gå på vägar där man kan kör fyrhjuling. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Eller fyrhjulingar kanske kunde köra utan problem, över rötter och sten. Att gå var lite trickigt.
Här där vi stannade till hade det tidigare funnits ett tegelbruk. Sedan flyttade det till andra sidan ön. Vi gick tvärs över till platsen där det moderna tegelbruket legat mellan 1906 och 1947. Tegel från Kungshatt finns bland annat på Stadshuset.
Här åt vi vår matsäck i solen som kommit fram och värmde så skönt. Det ska vara Skärholmen man ser på andra sidan.
Efter matrasten fortsatte vi vandringen. Det var fint på ön och när man gick så fick man ändå upp värmen lite.
Uppe på berget, som jag tror kallas Hatten, hade man fin utsikt över vattnet och in mot stan.
Man ser Stadshuset i mitten, om man förstorar upp bilden.
På vägen tillbaka fick jag syn på en björn. Tyvärr hade den fått en ful skylt på sig.
Vi började närma oss platsen där båten skulle lägga till. Det skulle bli skönt att åka hem. Tre timmars vandring kändes lagom.
Vi hade så där en kvart att vänta på båten och det blev kallt och blåsigt nere vid vattnet. Jag passade på att gå igenom mina bilder från vandringen.
En frusen solros visade att även förfall kan vara vackert.
Naturen har sin skönhet alla årstider.
Det var skönt att kura ihop sig på båten. Jag frös ordentligt, men var glad att jag följt med och inte avskräckts av kylan. Det hade varit en fantastisk dag även om 50 personer är en väl stor grupp. De som räknade oss sa att vi var precis 50 personer.
På båten skickade jag sms till en kompis som bor nära Centralen och när jag var framme ringde jag. Det visade sig sedan att hon sovit middag och missat både mitt sms och mitt samtal.
När jag gick förbi O’Learys slank jag in där för att värma mig och äta något.
Fish and chips och ett glas chardonnay. Det var gott och skönt att sitta ner en stund. Men jag blev inte varmare.
Planerade att ta ett bad när jag kom hem. Men så blev det inte. Det där ljudet som tjuter var igång och det gick inte att vistas i badrummet för där var ljudet som starkast idag. Annars är köket ett ställe där det kan tjuta ordentligt. Jag kollade inte ljudstyrkan idag, kände mig för trött och uppgiven, men sist var det drygt 50 decibel. Förvaltningen påstår att ljudet beror på att någon av sopluckorna står öppen. Men ingen gång har jag hittat någon öppen lycka i min trappuppgång. Inte idag heller.
La mig i sovrummet med ljudbok på högsta volym. Det överröstade inte ljudet, men det lindrade plågan. Slutligen somnade jag och vaknade inte förrän vid 20:30-tiden.
Vilka härliga bilder från din vandring. Minst sagt imponerande att en 92-åring vågade anmäla sig till den. Ingen självklarhet tycker jag och kanske lite stor utmaning.
Så jobbigt att frysa och än värre med envisa ljud.
Kram
Oj slås av hur helt annorlunda allting är där i storstaden och här. Det enda som är lika är att det är svårt att gå i naturen. Nu har det kommit så pass mycket snö att man inte kan gå alls i skogen. Att 50 personer ger sig ut i snålblåsten för att vandra är ju helt otroligt. Här är det bara jägarna som ger sig ut men så är det 18 grader kallt ute också. Jag har äntligen fått igång snöslungan och skottat upp runt omkring. En bit ner till vedboden och till källaren och bort till byvägen. Tar några timmar men är inte lika slitsamt som att skotta för hand. Tyst är det i alla fall här. Bara radion och spisen som knastrar lite grann när jag kastat in lite ved.
Vilken jättefin vandring ni gjorde och så fina bilder du tagit!
Det låter verkligen jobbigt att ha en lägenhet där det blåser kallt och tjuter.
Hoppas att du har en fin måndag!
Kram, Ingrid