Ett stort, men kort, ögonblick – Tolfte dagen i Franska Guyana

Juldagen 2021. En stor dag för mänskligheten och utforskandet av rymden. När Ariane5-raketen lyfte med James Webb teleskopet sa NASA:s talesman Rob Navias “Lift-off from a tropical rainforest to the edge of time itself.” Han gav därmed uttryck för hur stort det här är.

Vi befann oss på stranden, tillsammans med mängder av människor som ville få en glimt av teleskopet när det gav sig ut på sin långa färd. Det kommer att ta cirka en månad för teleskopet att komma fram till den punkt som kallas L2. Lagrangepunkter är punkter i ett roterande system med två stora himlakroppar, till exempel jorden och solen, där deras gravitation tar ut varandra så att ett mindre föremål som befinner sig i en Lagrangepunkt har samma omloppstid som den mindre himlakroppen. Med andra ord kommer James Webb att rotera runt solen med samma hastighet som jorden runt solen. Den kommer dessutom att vara gömd bakom månen och kan därför inte ses från jorden.

Vi som stod på stranden fick bara se ett kort ögonblick av uppskjutningen. Det var riktigt molnigt och jag hann inte få en endaste bild. Men ibland behöver man inte fota de stora ögonblicken i livet. Det räcker att man fått uppleva dem.

Jag har snott en bild från NASA:s sida. För det var det här vi kunde se, i några få sekunder. Sen var den borta bakom molnen. Hade det varit klart hade vi kunnat följa den ett bra tag. Men nu var det inte klart väder. Men det regnade inte precis just då och jag stod där i mina genomdränkta kläder och kände historiens vingslag. För det var ett historiskt ögonblick att uppleva.

Vi gick upp tidigt för att vara säkra på att hinna till Kourou. Vi var med andra ord där i mycket god tid. Vi åkte runt lite i stan och åkte sedan vägen mot rymdcentrumet. Men den vägen fick man inte åka, vilket väl i och för sig var väntat.
Vi blev stoppade av polis som ville se en inbjudan eller ett passerkort. Eftersom vi varken hade det ena eller det andra fick vi vända om och återvända in till stan. Vi hade ju redan bestämt att stå på stranden. Det var det vi hade fått tips om att göra.

När vi kom dit var det inget folk där alls. Bara poliser. Vi blev tillsagda, fast han som pratade med oss kunde bara franska så det blev med teckenspråk. Han pekade var vi fick stå. Egentligen förstår jag inte varför, men något skäl hade han säkert. För sedan när det kom en massa folk så fick de stå på den sidan också.

Det kom en kraftig regnskur och började blåsa från havet. Jag tog till och med på mig min hoodjacka för jag frös. Men regnet avtog när det blött ner oss tillräckligt.

Det märktes i hela stan att något stort var på gång. Det stod militärbilar vid infarterna och polisbilar lite överallt. Sedan kom franska flygvapnet och flög över området med helikoptrar på låg höjd.


Möjligen såg de någon båt ute på havet för två poliser gav sig av ut med varsin vattenskoter. De kom sedan tillbaka ganska lång stund senare.
Det var fortfarande inget folk på stranden och vi började fundera på om vi blivit lurade om var man ska stå.

Plötsligt vällde det in folk på stranden. massor av folk och ställde sig. En hund satte sig och bajsade en riktigt stor hög. Nästan lite symboliskt: ”Jag skiter i rymden, det är livet på joden som är viktigt”.


Det kom ännu en helikopteröverfart som kollade läget. Sedan var det äntligen dags för det korta ögonblicket att se James Webb space telescop ge sig av. Det handlade om synliga sekunder. Men ljudet var enormt. Trots att vi var långt ifrån. Det liksom rullade fram, så där som kraftiga ljud kan göra ibland.

Man såg i ansiktena och hörde på folks tonfall när de pratade om att de var besvikna att det varit ett så kort ögonblick. Jag var långt ifrån ensam om att inte hunnit fånga färden på bild.

Vi gick till bilen och körde först en runda utanför stan och vände sedan åter mot Cayenne. På vägen stannade vi i Macouria Tonate, en stad eller by, som ligger mellan Kourou och Cayenne. Vi hade sett att 8 à Huit var öppen när vi åkte åt andra hållet. Vi behövde något att äta eftersom vi missat frukosten på hotellet.

Vi åkte sedan hem till hotellet. Vi hade pratat om att stanna till vid Carrefour, men där var det stängt. Överhuvudtaget verkade allt stängt, utom en eller annan 8 à Huit. Men inte ens alla av dem var öppna.

Hemma på rummet såg vi sedan uppskjutningen flera gånger på TV och youtube. Jag kunde inte se mig mätt på det historiska ögonblicket.

När all stress var över, för det hade varit en stress att inte veta om man skulle flytta fram uppskjutningen till efter att vi rest hem, kunde jag äntligen slappna av. Satte mig på balkongen med först kaffe och lite kakor och senare med vin och ost. Pluggade lite också, för äntligen kände jag att jag kunde koncentrera mig igen.

Jag gick ner till poolen och simmade. Här är det vanligt folk med lite mage och gäddhäng. På vårt gamla hotell såg de som använde poolen ut som filmstjärnor och fotomodeller. Då är det lätt att känna sig obekväm i baddräkt för en halvgammal kvinna som passerat bäst-före-datum.

På kvällen chansade vi på att gå till den där creperian jag skrev om här om dagen. Men den var stängd. Det var alla andra restauranger i området också. Men det hade vi förberett oss på och hade mat på rummet att äta.

Jag somnade snabbt, var så trött.

Det finns mängder av artiklar, filmklipp och andra sajter om James Webb-teleskopet. Jag hoppas du inte missade det historiska ögonblicket. Annars tycker jag du ska ta en titt på youtube. Du får googla själv och välja och vraka.

En annan intressant sida som jag kan rekommendera är NASA:s sida där du kan följa J W:s resa.

Det här inlägget postades i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor. Bokmärk permalänken.

5 svar på Ett stort, men kort, ögonblick – Tolfte dagen i Franska Guyana

  1. Ingrid skriver:

    Så synd att ni fick se så lite av själva uppskjutningen, men det är ju tur att det går att se via tv och youtube. Hoppas nu att allt kommer att fungera så att man kan få alla data man tänkt sig, men det lär ju dröja ett bra tag, om jag förstått allt rätt.
    Härligt att du fick dig en simtur också.
    God fortsättning!
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Någon gång i sommar räknar man med att få se resultat. Om nu allt fungerar som det ska.

      God fortsättning!

      Kram

  2. znogge skriver:

    Ni fanns i alla fall på plats även om ni inte såg så mycket. Det måste ändå ha varit en upplevelse att vara där.

    Så skönt att det är ett hotell med vanliga människor!

    Kram och god fortsättning!

    • Kraka skriver:

      Det var verkligen en upplevelse! Känslan att vara på plats och se ett historiskt ögonblick.

      Ja, det här hotellet trivs vi på.

      Får väl önska dig en god natts sömn.

      Kram

  3. Pingback: Fem en fredag v. 51: God jul! | Kraka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.