Fredag, det är äntligen fredag

Nattens jobb var okej. Ja, faktiskt mer än okej. Min patient hade en sjukdom jag aldrig hört tals om och bara det är ju stort. För vem kan räkna med att lära sig nya sjukdomar efter 47½ år i vården. Tyvärr kan jag inte berätta vilken sjukdom eftersom den är ovanlig och patienten skulle kunna identifieras utifrån det. Ovanliga sjukdomar stöter man ju på lite då och då, sådana där med kanske en eller tre i hela landet. Men detta var något nytt för mig. Jag läste på ordentligt på internet och kände mig välsignad som har tillgång till så mycket på nätet. Eftersom personen bor i regionen så hade flera av mina kollegor träffat hen tidigare och var väl förtrogna med sjukdomen.

I grannsängen låg en annan patient som krävde mängder av intensivvårdsresurser. Det var med andra ord mängder med folk och mängder med avancerade apparater på salen. Jag kunde titta på och lära mig ett och annat, speciellt som jag kunde titta och iaktta utan att ha huvudansvaret.

Jag var ordentligt trött när det var dags att gå hem. Vi hade tvättat min patient. Trodde jag. Ja, jag var i stort sett 100 procent säker på att vi gjort det. Gissa om både kollegan som tog över och undersköterskorna hade roligt åt mig. ”Du vet, patienter har två sidor. En fram och en bak”. Vi hade tvättat patienten bak, men inte fram. Det gör man ofta på morgonen innan man lämnar över för att underlätta för dagpersonalen. Då har man tagit det tunga lyftet. Men jag kom faktiskt inte ihåg att vi gjort så. I mitt huvud hade vi tvättat båda sidorna. Senare kunde jag dra mig till minnes att det stämde, vi hade bara tvättat baksidan.

På vägen hem tog jag vägen via Stora Coop. Det var inte lika hemskt att gå runt området i dagsljus. Men lika långt förstås. Jag hade bestämt mig för att köpa lövbiff och café de Paris-smör. Sedan gick jag hem och sov.

Hade fri sovning och vaknade på eftermiddagen. Drack kaffe och åt mackor. Sedan gick jag ut i köket och kokade potatis och stekte lövbiff. Packade några matlådor och la upp en portion på en tallrik. Medan potatisen kokade pluggade jag filosofi. Jag fick vara ensam i köket och var tacksam för det. Vandrarhemmet är invaderat av polska byggjobbare och de har verkligen i ordets rätta bemärkelse ockuperat köket. Kylen är full, frysen är full och varenda avställningsyta är full av deras matvaror. Dessutom var jag tvungen att städa och diska innan jag kunde börja laga till min mat. Förstår verkligen inte människor som inte tar hänsyn till andra. Det gemensamma köket är inte deras hem. Vi måste samsas både om utrymmet och göra rent efter oss. Minns ni förresten att jag berättade förut att det bara fanns en endaste bordskniv i köket. Nu finns det mängder av bordsknivar. Men inte en endaste gaffel så idag har jag ätit lövbiff med sked. 🙂

När jag ätit min fredagsmiddag gick jag ut och diskade. Det var fortfarande lugnt i köket och bara den äldre mannen som bor i en av campingstugorna utanför var där. Han bor här permanent sedan ett par år. Det finns fyra personer som bor, och är skrivna, på vandrarhemmet. Den här mannen söker bostad, men han är runt 75 år och jag skulle gissa att han aldrig kommer att få en egen lägenhet. En normalpension är för låg för att man ska godkännas på bostadsmarknaden. Jag skulle heller aldrig kunna få en hyreslägenhet eftersom det bara är pensionen som räknas som inkomst. DN har haft en del artiklar de senaste åren om det.

Nu när jag delar Disney plus med F så passade jag på att titta på första avsnittet av Grey’s anatomy. Jag har aldrig sett den tidigare, bara hört talas om den. Det finns 18 säsonger på kanalen så jag tror väl att det är alla. Egentligen är jag rätt trött på sjukhusserier, men den här anses det väl lite som att det tillhör allmänbildningen att ha sett. Så jag får väl beta av den ett avsnitt i taget.

Hällde upp en skvätt vin och satte mig för att se På spåret. Efter programet lyssnade jag på ljudbok och sedan sov jag.