Natten skulle varit perfekt om det inte varit för skyddsutrustningen. Den tar verkligen på krafterna och man blir dubbelt trött. Men annars rullade det på med en jämn ström av arbetsuppgifter.
På väg hem köpte jag bröd och ett par kakor i Sju-elvan (7-eleven) och traskade hem. Drack lite kaffe och bäddade ner mig.
Hann precis somna så var det en kärring som stod och gapade i telefonen. Precis utanför min dörr. Jag gick upp och sa till henne och hon lovade att lugna ner sig.
Sedan tog det lång tid innan jag somnade om.
På eftermiddagen var det en karl som pratade högljutt i sin telefon och man hörde den han pratade med och hur ungar skrek. Jag är verkligen ingen anhängare av att man istället för att använda lurar har högtalaren på. Så sitter folk i Stockholm på T-banan och i bussar. Så störande.
Jag somnade om till sist och vaknade inte av alarmet. Var väl alldeles för trött med dessa två avbrott mitt i min sömn. Men jag vaknade i alla fall och undrade varför det var så mörkt. Borde det inte varit.
Hur som helst hade jag gott om tid för kaffe och andra bestyr. Det var min tid för att plugga som rök i och med min försovning.
Skulle inte förvåna mig om de högljudda telefonpratarna gick upp i vandrarhemskorridoren för att prata i fred. För annars kan man verkligen undra varför de inte pratade inne på sina rum. Jag tror helt enkelt inte att de bodde här. Nu, när jag inte har någon nytta av det är det hur tyst som helst.
På kvällens program står ännu en jobbnatt. Troligen med samma patient. Isoleringssal och skyddsutrustning. Sedan är jag ledig över helgen. Då står en blandad kompott på programmet.
Vissa människor har helt enkelt ingen insikt i hur högt de talar och hur störda andra blir. Jag avskyr att ofrivilligt bli delaktig i andra människors samtal som till exempel på bussen. Suck säger jag bara. Hoppas det är tystare i morgon så att du kan få sova ut ordentligt då.
Önskar dig en bra arbetsnatt.
Kram
Hoppas att du får en lugn natt och att de där telefonpratarna inte stör din dagsömn.
Kram, Ingrid