Det var (som) sjutton

Söndag

Gick upp väldigt tidigt för att packa ihop mina saker och bära ner i bilen. Hann dricka kaffe och en macka av mitt sista bröd. Bara en liten macka, men jag räknade med att äta lunch tidigt. Det skulle jag inte gjort.

Eftersom det var söndagsmorgon var det lätt att hitta en P-plats för personal. Parkerade och gick in på sjukhuset och ner till omklädningsrummet. IVA ligger en trappa ner och vi har våra omklädningsrum inne på avdelningen. Vilket var bra för nu kunde jag utan problem stuva in min laptop. Sådana där obevakade omklädningsrum som de har på de flesta sjukhus numera är ofta utsatta för inbrott.

Det var många patienter, men verkade gå ihop sig trots att det var för lite personal. Jag gjorde upp en plan med undersköterskan för min patient, en bra plan.
Men plötsligt kom det inte bara en ny patient utan två och jag blev av med min undersköterska. Hon skulle komma tillbaka snart lovade hon. Men så blev det inte. Det var full aktivitet ute på avdelningen och alla, precis alla, var upptagna.

Jag frågade efter hjälp flera gånger för att kunna vända min patient. Men det fanns inget folk alls. Slutligen insåg jag att jag var tvungen att göra lägesändringen ensam. Jag hann göra ytterligare en lägesändring ensam och slutligen, efter att patienten legat på rygg i sju timmar, blev jag tvungen att även göra en bäddning ensam. Det var dåligt för patienten, men alternativet var sämre. Det var även dåligt för min rygg, min nacke och mina axlar. Men vårdarbete är tungt och jag var trasig i kroppen redan strax efter jag var 20 år. En läkare sa en gång att mina röntgenbilder såg ut som på en mycket gammal kvinna, någonstans mellan 70 och 80. Då var jag nyfyllda 30. Hur som helst blev patienten vänd och fick en renbäddad säng.

Jag fick slutligen matrast, vi har inga raster egentligen utan måltidsuppehåll på helgerna. Så man slevar i sig så fort man hinner när det är mycket att göra. Lika bra det förresten för det är inte roligt alls i personalrummet. Möjligen lite spännande att höra hur olika folk reagerar. TV:n står på hela tiden och man matas med hemskheter från kriget.
Jag har pratat om mina planer att lägga upp ett lager mat hemma och många undrar då vad man ska köpa och vad man sedan ska göra med maten om det inte blir krig. Ska man kasta bort den?
Konserver förstås. Mat som står sig länge och som man sedan cirkulerar så den inte blir för gammal. Blir det inte krig så äter man upp sin mat. Att den ska kastas är ju en befängd idé.
Båda mina föräldrar hann uppleva två världskrig och bristen på mat. Jag är uppvuxen med en matkällare full med konserver. Som cirkulerades. Problemet är att det då fanns även statliga beredskapslager, nu finns inget utan allt är lagt på oss som enskilda individer. Minns så väl när statens smörlager skulle cirkuleras. Då såldes smöret ut till ett billigare pris. Smöret var förpackat i (som jag minns det, jag var bara barn på den tiden) helt vita förpackningar. Smör, fett alltså, behöver cirkuleras betydligt oftare än konserver. Mamma bakade kakor med äkta smör. För smör var en lyxvara i min arbetarklassfamilj. Själv köper jag smör när jag behöver det. Numera. För jag vet också hur det är att inte ha tillräckligt med mat och inga pengar att köpa för.

När min kvällskollega kom rapporterade jag snabbt och sedan tog vi upp patienten i combilizerstol. Det är en stol som man kan mobilisera patienten i från liggande till sittande. Om du inte vet vad det är så klicka på länken, jag hittade väldigt bra bilder på nätet.

Efter jobbet skyndade jag mig förbi Asecs och köpte med mig lite ost hem. Sedan körde jag hemåt. Det var ljust och fint till en början men mörknade på snabbt. Redan vid Mantorp var det mörkt. Jag var inne på macken och det var ljust när jag gick in och överraskande mörkt när jag kom ut. Var därinne max 10 minuter. Nästan lite tropiskt att mörkret föll så snabbt.

När jag kom hem bar jag in mina saker. Hade tagit med mig minimalt med saker eftersom det bara var en vecka jag varit borta.

Ringde F och frågade om han ville dricka kaffe någonstans. Det ville han. Jag tänkte mig något närbeläget ställe, men när vi var på väg sa han plötsligt att jag skulle åka ut på motorvägen för han behövde hämta en väska på stället där han bokför på fredagar. Han jobbar på ett annat ställe måndag till torsdag.

Jag blev lite lätt stressad eftersom jag inte hade något med mig och därmed heller inte varken legitimation eller körkort. Nu är risken väldigt liten att jag, som har en liten Hyundai från 2020, ska bli stoppad i Stockholm. Om det inte är en allmän kontroll av alla bilar. Men ändå.

När vi hämtat väskan erbjöd sig F att köra och det kändes skönt eftersom jag var trött. Vi åkte till MAX som öppnat en ny restaurang nära stugan och jag drack en kaffe och åt en hallonpaj.

När jag kom hem var det 17 grader inne i min lägenhet. Trots att det inte ens var minusgrader ute.
Jag satte jag mig, mot bättre vetande, i köket och drack ett litet glas rött. Det var så skönt att bara vara en stund. Men jag hade behövt sova.

Måndag

Upp tidigt, hade sovit alldeles för lite. Men jag skulle till Uppsala och ha en heldag på skolan. Det var fortfarande 17 grader inne. Jag värmde med elfläkten.

Det blev en bra dag med spännande föreläsningar. På lunchen satte jag mig på ett lugnt ställe jag hittat och vilade i en fåtölj. Jag hade ätit en ganska stor  macka, som jag köpt på Fågelsången, innan vi började och hade planer på ätande senare så det var vila jag behövde.

Efter skolan skyndade jag mig att hämta bilen och åkte hem. Parkerade och skyndade in med min väska och gjorde ett snabbt toabesök. Sedan ångade jag iväg till T-banan och åkte in till stan. Vi skulle ses klockan 18:30 och jag är nästan säker på att jag var där i tid. men alla andra var redan där och hade fått in sin första öl. Nåja, jag fick snabbt också en en.

Belgobaren på Bryggargatan var ett av Andreas favoritställen. Vi var där för att återigen minnas och fira hans födelsedag. Han skulle fyllt 45 år. Han hann inte ens fylla 40.

                                                                                                                               Foto: Susanne Rudin

Förutom hans syster och hennes sambo var vi ett gäng som arbetat ihop med Andreas. Alla kunde inte komma, men vi pratade med N via telefon. Hon var någonstans utomlands.

Jag beställde musslor och tänkte att jag inte behövde någon förrätt. Så jag fick snällt vänta medan de andra åt sina scampi. Jag fick smaka en bit och ångrade mig. Men det tog så pass lång tid att få in den där förrätten så jag insåg att det inte var någon idé att göra en efterbeställning.

Jag fick mina musslor när de andra fick sin huvudrätt. Troligen var det fel musslor, jag fick nog musslorna som bordsgrannen mitt emot skulle haft. Men vi bestämde oss för att äta de musslor vi hade framför oss. Skillnaden är i såsen och allt är lika gott.

                                                                                                                                                   Foto: Susanne Rudin

Så här lycklig blir jag när jag får äta musslor. För det är inte ofta och jag har aldrig vågat tillaga själv hemma.
Eftersom jag inte ätit förrätt åt jag efterrätt. De hade inget jag ville ha så jag beställde bara vaniljglass, som var ett tillbehör till någon av desserterna.

Jag skyndade mig hem efter att vi skiljts åt. Jag var så medveten om att jag behövde sova. När jag kom hem skickade jag mess till frudin och till F att jag var hemma och sedan gick jag och la mig. Somnade genast. Det var 18 grader inne.