Just när vägen tar vid emot Harbo

Hade inte fri sovning den här morgonen. Men jag behövde snooza många gånger för att orka gå upp. Men till sist så…

Drack kaffe och kom så småningom igång. Gick och hämtade den stora vagnen för att köra bort ris till kvistkomposten.

Det var en ordentlig hög med ris, en stor del av det var från taggiga buskar och jag fick många rivmärken. En del av dessa kommer troligen att bli infekterade. Är det något jag hatar så är det taggbuskar.

Sedan klippte jag gräset för att få bort maskrosorna och slutligen skyfflade jag utanför min tomtgräns. Det var vad jag planerat och vad jag hann.

Åkte hemhem och åt sedan lunch med F. Skyndade hem och packade snabbt min väska för att åka till min vän röntgenläkaren och hennes man. Det var riktigt länge sedan jag var hos dem. När vi kollade i kalendrar och min blogg visade det sig varit den 1:a oktober 2021 senast.

Jag visste ju att jag skulle svänga av vid Björklinge kyrka, men sedan blev jag osäker. Hade helt enkelt förträngt en hel by jag skulle åka igenom. Men till sist kom jag i alla fall fram.

Det blev ett mottagande med buller och bång. Precis när jag kom fram började det åska och sedan vräkte regnet ner. Men det upphörde så småningom.

Vi gick ut och satte oss en stund i solen. Då var det riktigt skönt. Men det blev fort rätt svalt ute.

Nej, det är inte röntgenläkaren. Men den finns på terrassen vid deras hus.

Vi hann dricka bubbel före maten som T tillagade. L och jag satt och pratade under tiden.

Baconlindad sparris som förrätt. Sparrisen var egenodlad.

Klyftpotatis och en lammgryta. Rostade rotfrukter och beasås till den.

Rabarberpaj och glass som dessert. Men den åt vi senare, efter att vi suttit och pratat en bra stund.

L och jag fortsatte och prata när T dragit sig tillbaka. Men till sist blev det sovdags även för oss. Jag sover i deras gäststuga precis som förra gången. Jag är lovad fri sovning imorgon.

*För den som får en känsla av att känna igen rubriken så lyder originaltexten: ”Just där vägen tar vid över prärien” och är en strof ur en gammal slagdänga med Lasse Dahlquist.