London Calling – Dag 1

Det var redan ljust när jag åkte mot Arlanda. Men kallt. Så pass kallt att min bil varnade för halkrisk, vilket den gör från 4 grader och nedåt.

Det gick smidigt att checka in bilen på långtidsparkeringen Benstocken och sedan bli skjutsad till flygplatsen. De hämtar sedan när man kommer hem. Håller koll på om planet är försenat gör de också.

Det är alltid pirrigt att ta sig igenom säkerhetskontrollen, trots attjag aldrig har förbjudna saker med mig. Men de kommer ju alltid på något som sa kollas extra. Så också denna gång. De hängde upp sig på min laddare till laptopen. Den fick göra extra turer i röntgenkameran. Det var den där transformatordelen som väckte deras misstankar. Suck! Men de var åtminstone trevliga. Verkar ha lärt sig lite serviceanda, för så var det ju inte förr. Eller så hade jag tur den här gången. Ingen utskällning  och inga arga ord alls.

Självklart behövde jag lite frukost. Kaffe och ostmacka. Den där stackars kaffekoppen, gjord av papp, kände sig nog som många av oss brukar göra när vi står i provrummet och ska prova en ny baddräkt. Det fanns inte en chans att få på det där papplocket. Det passade inte och då provade jag ändå en extra gång när koppen var tom och jag vågade ta i lite utan att riskera att välta ut kaffet.

Jag slumrade en kort stund på flyget, men jag hann dricka kaffe, äta en blåbärsmuffins och plugga en halvtimme.

Min väska hade kommit med idag och jag kunde fånga upp den på bandet. Annars händer det att Norwegian, när det är fullbokat, inte skickar med allt bagage utan sparar det till nästa flight. Det är ruskigt irriterande, även om de sedan kör det till hotellet eller ditman bor. Har hänt mig när Petter bodde i Oxford och jobbade på Pusey House. Men det levererades samma dag i deras reception. Jag fick veta direkt på Gatwick att det var kvar i Stockholm. Så det var tekniskt sett inte försvunnet.

Jag köpte ett Oistercard på flygplatsen. För 3 dagar, de hade inte för 4 så det måste laddas på om jag vill ha det även på torsdag. Ska kolla upp exakt när det tar slut.

Åkte tåget in till Victoria Station och sedan T-banan till Bayswater och gick sedan därifrån. Det var inte alls långt. Har dessutom min lilla resväska med mig. Vet ju hur man måste gå i trappor ofta i T-banan. Jodå, det finns hiss på de flesta stationerna, men ändå…

Checkade in på hotellet, Hyde Park Boutique Hotel på Leinster Gardens. Bokade genom Vingresor, annars ligger nog det här hotellet lite över min budget. Men reseföretagen har ofta avtal med hotellen och det blev billigare att boka så när jag reser själv. Det är lika dyrt, eller dyrare, att ha ett enkelrum än att vara två. Det ingår i alla fall wifi på rummet. Det får man betala extra för på de flesta ställen numera sedan Brexit.

Rent och snyggt, tyvärr inget badkar men dusch. Annars är väl engelsmän ungefär lika förtjusta i att bada som jag. I alla fall var de det tidigare.

Vilade, duschade, klädde mig och gick ut.

Klockan var 3:10 pm när jag äntligen kom iväg. Gick gatan ner till Bayswater Road och följde den åt vänster. Jag har varit i området flera gånger tidigare och hittar skapligt bra. Det är ett område med många hotell. Mitt primära mål var att hitta något att äta, den där ostmackan strax före 5 am var förbrukad för länge sedan.

En bit ner, en bra bit insåg jag när jag var på väg hemåt, hittade jag The Swan, Gick in där för att äta en traditionell paj och dricka ett litet glas öl. Men jag ändrade mig när jag kom in. Möjligen för att jag inte såg någon paj på matsedeln vid första anblicken eller så var det något annat.

Beställde ett glas rött och en Club Sandwich och satte mig sedan utomhus för nu var det faktiskt sol. Nog var jag hungrig som en varg, men all den där maten orkade jag inte få i mig. Lämnade en del bröd och potatis.

Gick ut på Bayswater Road igen och tog sedan en buss nedför gatan. Klev av mitt i folkvimlet och började sedan gå tillbaka. In och ut ur affärer. Tittade på saker men det enda jag köpte var en ögonskugga av märket Rimmel. Att inbilla sig att något är billigt i London kan man glömma, den tiden är förbi. Men man har lite större utbud i många av kedjorna som även finns hemma. Allt finns inte på hemmaplan.

Det fanns många skyltfönster att titta in i. Ett återkommande tema var återanvändning och hållbarhet.

Det var svårt att ta bilder, dels var ljusförhållandena dåliga men framför allt för att dte var mycket folk. Jag nöjde mig med två av fönstren där man gjort skyltning med återanvänt material.

Jag var så trött, men jag stretade på. Hade bestämt mig för att gå hela vägen hem till hotellet.

På ”min gata” fast rätt långt ner, hittade jag detta:

Försökte googla för attfå veta mer, men hittade ingen matnyttig info. Kalle på Spången är dels en film från slutet av 1930-talet med Edvard Persson, dels ett världshus i Skåne. Min pappa bjöd mig på smörgåsbord där. Jag minns inte om det var före eller efter F var född.
Vet någon av mina läsare något om kopplingen till London?

Jag fortsatte gatan upp och gick in i en affär som hade lite matvaror. Men nu var jag så trött att jag plockade till mig ett paket Digestive med chokladöverdrag. Sedan mer eller mindre släpade jag mig den sista biten hem.

På rummet klädde jag av mig, tog på nattkläder och somnade snabbt. Det enda jag behövde var att få sova.

London Calling är en låt med The Clash