Ett sjok av jobbnätter

På torsdagskvällen började jag jobba och på torsdagsmorgonen veckan därpå, alltså idag, vakade jag av. Det är 6 arbetsnätter, men eftersom man varken kan räkna dagen då man går på sitt pass och dagen då man går av som helt lediga dagar så blir det 8 dagar totalt. Många förstår inte just det resonemanget, men det är enkelt om man tänker sig att vi skulle börja kalla nätterna mellan arbetsdagar för att man varit ledig. Så är det väl knappast någon som tänker. För oss som jobbar natt är det inte ovanligt att man får frågan vad man gör med alla sina lediga dagar. Svaret är: Då sover jag!

 

Första natten

Var på jobbet i god tid, jag är i stort sett alltid det eftersom jag vill hinna dricka kaffe innan jag börjar och göra det i lugn och ro, på min fritid. På den tiden jag jobbade på LIVA (LångtidsIntensivVårdsAvdelning för barn med andningshandikapp) hade jag alltid med mig en sådan där djupfryst färdigrätt som jag åt innan jag skulle börja mitt pass. Det var innan jag kom på att den ultimata tiden att äta ”lunch” är någon gång mellan 01 och 02. Det är en vana jag ”lärde” mig på IVA Huddinge.

Det var lugnt och jag kunde, när man bad om det, bistå en av medicinavdelningarna med att övervaka en behandling som en av deras patienter skulle ha. Undersköterskan följde också med och hjälpte dem med diverse undersköterskeuppgifter. De var klart överbelastade, det var fullbelagt och man väntade redan en ny patient som man förberett säng för i dagrummet. Under de knappa fyra timmar jag var på avdelningen fick de in inte mindre än fem (5) nya patienter. Trots att det redan var fullt och överbeläggning. Patienterna ringde på klockan hela tiden och personalen sprang som skållade troll. Svensk sjukvård i ett nötskal!

Det var rena turen att vi kunde vara där och hjälpa till och att det inte kom någon patient till IVA just då. Det var premissen redan från början att vi skulle gå om det behövdes och då skulle en av deras personal ta över övervakningen. Något de ju egentligen inte hade resurser till. Det var ingen intensivvårdsövervakning, bara personalförstärkning, de ville ha hjälp med. Personligen ansåg jag att man nog skulle övervakat mer intensivvårdsmässigt. Men jag tjatade till mig att få låna utrustning att övervaka hjärtfrekvens och syresättning. Det kändes som en miniminivå. (Tyvärr kan jag inte precisera mer än så på grund tystnadsplikten). Allt gick bra under behandlingen och jag kunde sedan återgå till intensivvårdsavdelningen där det var lugnt och stilla.

På morgonen när vårdadministratören ”dök upp” passade jag på att gnälla lite. Sa dock att jag ville framföra det som ett allmänt önskemål från nattpersonalen eftersom jag inte ville framstå som en gnällkärring. Jag vill att jouren ska komma in och säga hej, det är vi som ska jobba ihop inatt. Om något händer, det blir ett larm, så är det ju vi som ska jobba ihop. Då är det lite smakligt att man har hälsat på varann. Även om det just då för stunden inte finns några aktuella patienter. Det här beteendet är personbundet och förekommer på de flesta sjukhus. Man kan ha en full avdelning med intensivvårdspatienter eller postop-patienter och läkaren som är ansvarig visar sig inte på hela natten. Jag tycker det är ett oskick och, faktiskt, oförskämt.

Trots att jag var trött, hade ju haft en lång dag före min arbetsnatt, hade jag svårt att somna. Men till sist så…

När jag vaknade på eftermiddagen gick jag ner i köket och gjorde kaffe och åt knäckemackor.

Lyssnade på dagens Sommar med Robert Hurula. Han var en ny bekantskap för mig. Mycket trevlig att lyssna på.

Gick upp på rummet och funderade lite på livet, skrev lite kommande blogginlägg och lyssnade på ljudbok. Gick ner i köket och kokade pasta till kommande matlådor. Sedan var det dags att duscha och förbereda mig för ännu en arbetsnatt.

 

Andra natten

Det blev en minst sagt händelserik natt. Redan tidigt blev vi kallade på MIG (Mobil Intensivvårds Grupp) till en av vårdavdelningarna. Där hade man flera dåliga patienter och sjuksköterskan behövde stöd av en läkare, vilket den egna jouren borde gett. Men så icke. Det var inga intensivvårdsmässiga problem, men stora vårdbehov och det behövdes ordinationer. Men dessa skulle göras av deras egen läkare. Förstås. Hoppas det blev så. Min jour sa i vart fall vad sköterskan skulle be sin doktor om att ordinera och så ordinerade han både intravenös vätska och prover. Så typiskt att den egna jouren inte tar sjuksköterskan på allvar. Hon såg så ensam och uppgivet bekymrad ut. Men så är det i svensk sjukvård… Suck!

När vi var tillbaka gjorde min undersköterskekollega en kanna kaffe och vi slog oss ner framför TV:n för att se The Rock. Det är en av mina verkliga favoritfilmer med Nikolas Cage och Sean Connery. Men det dröjde inte länge innan vi fick ett traumalarm från akuten och min kaffekopp fick lämnas åt sitt öde och Cage och Connery fick befria Alcatraz utan vår medverkan.

Vi kom ner till akuten precis samtidigt som ambulansen rullade in med patienten och sedan gick det i ett. När vi var på CT (datortomografi) kom ytterligare ett larm. Som tur var räckte det med att anestesiläkaren gick ensam. Men då blev vi ju utan doktor uppe på röntgen. Men när larmet kom visste vi ju inte vad det var och det hade kunnat varit behov av hela teamet. Men man klarade sig utan oss och när vi kom från röntgen var den nya patienten redan ”på rull” ut till ambulansen för transport till Växjö. Vår patient behövde stanna ett tag till och var inte ”på rull” förrän vid 4-tiden. Mer än så här kan jag inte berätta, men det finns förstås en oändlig mängd ”pusselbitar” i nattens narrativ.

Halv fem åt jag min nattlunch, den jag vill äta vid halv två, två-tiden. Men så blir det ibland. Korv Stroganoff med ris, egenlagad, smakade gott trots tidpunkten.

Väl hemma igen gick jag och la mig efter tandborstning och ombyte till nattkläder. Somnade nog rätt snabbt trots allt som snurrade i huvudet. Jag var trött…

Eftermiddagen, när jag vaknat, var en upprepning av gårdagen utom matlagningen. Efter kaffe och knäckemackor la jag mig en stund till innan dusch påklädning och färd till jobbet.

 

Tredje natten

Det var lite postop, och när vi lämnade patienten på avdelningen passade vi på att titta till en av deras patienter som var i dåligt skick. Bara som en vänlig gest, vi registrerade aldrig den insatsen.

Natten fortlöpte okej och gav chans att återhämta sig från föregående som var desto mer arbetsintensiv.

Jag missar aldrig en tillgänglig tårtbit. Men jag hade frågat om jag fick ta. Det var dagpersonalen som haft med sig.

På morgonen stannade jag kvar och var social med mina jobbkamrater och åt frukost med dem. Det bjöds på hembakade frallor och gott pålägg. Tyvärr kommer jag nog aldrig att hinna återgälda vänligheten. Men vi får väl se…

 

Fjärde natten

Efter en kortare ledighet, alldeles för kort för återhämtning, var det dags för ytterligare tre nätter.

Natten var lugn, i alla fall för oss på IVA. Man skickade flera patienter från akuten till Växjö, patienter som skulle varit hos oss om vi haft öppna intensivvårdsplatser.
Vi hade några telefonsamtal och den här beredskapen gör i alla fall mig stressad och varje gång telefonen ringer flyger jag upp och får hjärtklappning. Även när det handlar om att akuten vill låna en sandsäck eller en avdelning ett läkemedel.
Det kommer ju larm när det är öppet på IVA också, men då har man en annan situation, en hanterbar arbetssituation. Nu är det ju varken hackat eller malet och känslan av att göra ett dåligt jobb ligger som en våt filt och gör det tungt att andas. Trots att det här är politiska beslut och inte vi som bestämt. Under mandatperioden 2023-2026 styrs Region Kronoberg av Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. Oppositionen tycker, precis som jag, att det är ett dåligt beslut.

Antar att ni läst om, eller hört talas om i alla fall, att man ska styra upp efterföljandet av arbetstidslagens direktiv om dygns- och veckovila. Det är nog på gott och ont och jag är glad att jag inte har en anställning. För i praktiken innebär det mindre möjligheter till längre ledigheter utan istället en upphackad arbetssituation. Man kommer till exempel inte längre att få jobba kväll och sedan dag. Även om det är jobbigt att gå upp på morgonen så är det ju guld värt att få fortsätta sitt jobb dagen därpå. Man kan till exempel spara vissa saker och göra klart nästa dag. Nu sätter man stopp för det.

Eftersom jag hade tid tittade jag på de tre filmerna som de anställda ska titta på. Om vi konsulter tittar eller inte kan de ju inte lägga sig i.
En film handlade om sömnen, en om maten och en om schemaläggning. Han som pratar pratar med en röst som om han talade till ganska små barn och så mycket dravel får man leta länge efter. Jösses Amalia alltså! Hela min livsstil är fel. Jag får inte äta när jag vill för det är farligt, jag får inte sova när jag vill för det är inte bra och schema ska läggas så man i princip aldrig har längre ledigheter annat än under semesterperioderna. Däremot sa han att man ska aldrig vara ledig mindre än två pass och inte räkna sovdagen som en ledig dag efter nattpass. Det har ju jag hävdat i alla tider. Men han slog ju ett slag för hur fantastiskt bra det är med 3-skift och att det är en myt att det sliter på kroppen. Han sa att det finns det inga belägg för. Suck! Suck!! Suck!!!

Eftersom jag var hungrig åt jag strax efter midnatt, jag vill ha matpaus vid 2-tiden, och sedan blev jag så hungrig på efternatten så jag var tvungen att sno en macka i köket. De ska ändå slängas, man får inte servera gårdagens bredda smörgåsar åt patienter, så det gjorde väl inget. Men man får inte äta patientmat egentligen. Bara det visar ju att jag behöver äta ”lunch” mitt i mitt nattpass. Men de där dietisterna anser ju att maten ska ätas innan man åker till jobbet och sedan kan man få dricka 1 (en) kopp kaffe före midnatt. Sedan ska man inte äta förrän man kommer hem. Då ska man äta frukost innan man lägger sig. Suck!

Hur som helst var det oreda i mitt matintag och jag svängde förbi Cirkel K och köpte en Skagenbaguette. Svindyr förstås, kostar ungefär som tre av mina hemlagade matlådor, men god. Åt den i sängen innan jag la mig för att sova.

Vaknade på eftermiddagen, hade inte sovit tillräckligt egentligen, gick upp och ner i köket och gjorde kaffe och knäckemackor.Satte mig och åt, men sedan ko en dansk familj som var så högljudda så jag tog med mig mitt kaffe upp på rummet. Kan någon begripa att man måste skrika så våldsamt när man pratar? Det är som om de satt på läktaren till en fotbollsmatch. Suck!

Tittade på de övriga avsnitten av The Teacher. Såg av en slump avsnitt ett igår. Riktigt bra. Satt med benen högt i sängen och hoppades att danskarna inte hade sitt rum i min korridor. Jag orkar inte med folk som skriker och vrålar när de pratar. Väggarna är supertunna. Jag är ju sällan här nattetid, men har jag en granne som snarkar, vilket jag hade häromnatten, så hörs det lika väl som om personen ligger i samma rum.

Jodå, gaphalsarna skulle bo i samma korridor som jag. Skönt att jag skulle jobba på natten. Hittills har turisterna, för det har passerat många under senvår och sommar, varit ute på förmiddagarna så jag kunnat sova. Men folk blir bara mer och mer gapiga. Ett mysterium… Vad är det för fel på folk?!

Det tråkiga är att det inte ens är tyst och lugnt i huset där jag bor. Där håller folk på och renoverar, mer eller mindre dygnet runt och väsnas medan de väntar på hissen. Jag bor bredvid hissen. Enda stället är jag har lugn och ro är i stugan. Men där finns det ju andra problem istället… Suck!

 

Femte natten

Hade sovit dåligt på dagen, det var alldeles för stökigt med folk som sprang fram och tillbaka, slog i dörrar, pratade högt och hade en större middag i dagrummet på övervåningen. Det var skönt att åka till jobbet för att få lugn och ro. Eller i alla fall tystare.

På vägen till jobbet stannade jag på Cirkel K och köpte korv och mos. Jag var hungrig. Hade haft full aktivitet i kropp och själ av stressen att inte kunna sova.

Natten förflöt lugnt. Det var några patienter som vår jour var på akuten och tittade på. Men de skickades vidare till Växjö.

 

Sjätte natten

Blev ytterligare en lugn natt utan varken MIG eller traumalarm. På morgonen var plötsligt medicinnyckeln borta. Blev rejält stressad och letade överallt där jag varit. Kom sedan på att blockadvagnen, en av de vagnar som vi kollar varje pass, står i ett annat rum. Där var nyckeln. En lättnadens suck!

Nu är de 6 nätterna slut och jag ska packa och städa rummet när jag vilat lite. Jag har en mycket inbokad ledighet fram tills jag ska vara tillbaka på tisdag för nya arbetspass.