Femtiotvå år är en lång tid, eller inte

Ikväll har jag träffat en person jag inte sett på 52 år. Det var en både märklig och positiv upplevelse. Han var sig precis lik, jag hade inga svårigheter att känna igen honom, bara 52 år äldre.

Men låt oss börja den här dagen från början. Den innehöll både stort och smått och en del märkligheter.

Jag skulle träffa F vid MacD klockan åtta. Jag ringde honom och ville skjuta lite på det, men han var redan där och jag skyndade mig.
Vi gick in och beställde frukost, den första omgången. Han skulle hjälpa mig få igång min nya mobil. Det tog mer tid än vi trott och vi beställde ännu lite mer frukost. Jag ville ju inte att min son skulle vara hungrig. Det ligger något naturligt och djupt mänskligt i att mödrar ska ge sina barn mat.

Vi beställde varsin kopp kaffe i en tredje omgång och sedan blev det dags att gå. Då visade det sig att vi fått böter på parkeringen. Alltså på MacD:s kundparkering.
Jag blev superarg och gick in och var just arg. Men föreståndaren, jag tror att han var föreståndare eller chef eller vad de nu har för titel, blev ännu argare.
Han sa direkt: Jag ska ta bort den och skicka en överklagan. Han hämtade sin mobil, fotade parkeringsboten och skrev. Han visade sedan en hel rad med överklaganden han skickat bara igår. Han berättade att han försökt bli av med parkeringsbolaget men de vägrade bli uppsagda och sa att de hade kontrakt. Han berättade att de kommer varje dag vid lunchtid och bötfäller dem som är där och äter lunch. Det är alltså MacD:s egen kundparkering. Man kan ju tycka att då ska MacD få bestämma, men det tycker inte parkeringsbolaget. De har dessutom kortat ner parkeringstiden så det är omöjligt att hinna få sin mat och äta den när det är mycket folk.
Nu är ju inte alla parkeringsbolag kriminella, men det finns en koppling just till den kriminella världen i parkeringsbranschen och här verkar det vara lite så. Att komma och vänta ut dem som äter för att bötfälla är inte okej. Dessutom kostar det 1100 kronor att missa med några minuter. En helt orimligt hög summa. Han, föreståndaren, höll med om det och sa att det inte var okej alls ens med några hundra. Det är hans gäster som man bötfäller och han riskerar ju att folk inte vill äta där utan väljer ett annat ställe.

Hur som helst åkte F till jobbet sedan och jag fixade med lite appar och annat på mobilen. Sedan åkte jag på tisdagsshopping. Åkte till Bromma Blocks. Hade först ett ärende på Rusta och sedan gick jag in på Stora Coop.
Började med att fika och äta deras räkmacka. Den har de extrapris på på tisdagar. Kaffe och en räkmacka kostar 69 kronor. Det är en perfekt lunch.

Jag hade en superlång lista, men bestämde mig för att bara köpa delar av det jag skrivit. Resten får jag ta nästa gång, eller gången efter den. Insåg helt enkelt att jag i nuläget inte har tid att göra storkok med kålpudding, korv stroganoff och liknande.

Innan jag åkte hem tog jag en sväng förbi Barkarby. Hade kollat på nätet och sett att det vin jag ville ha inte fanns i Bromma. Däremot fanns det i Barkarby och det var inget större besvär att ta den vägen. Man kan dessutom parkera alldeles utanför.

Hemma igen packade jag upp varorna och ställde in i kylen och frysen. Sedan fixade jag med håret och tvättade det. Drack lite kaffe också innan jag klädde mig för att åka in till stan och gå på Stockholmspalavern. Vårens tema är Vem kan jag vara.
Ikväll var Scensalong Romanowska på besök med en ”schibboletföreställning” – Att vara en annan – byggd på texter av och till Fernando Pessoa. Det var Julia Romanowska, Mats Qviström som framförde en text. Det var så gripande, som en själslig massage. Det gick på djupet, långt in i själens djupaste skrymslen.

Julia Romanowska är forskare, medicine doktor från Karolinska Institutet och har en konstnärlig masterexamen från Kungliga Musikhögskolan. Mats Qviström är skådespelare. Med sig hade de också sin ljudtekniker Ulrik Dahlerus.
Efter deras fantastiska framförande var det som vanligt en liten paus innan palaverns huvudnummer, diskussionen, började. Det fanns mycket både att prata om och att fundera över.

Vad var nu det där med femtiotvå år? Jo, det är så att en gång i tiden var jag med i Kyrkans ungdom i Ronna i Södertälje, närmare bestämt för femtiotvå år sedan. Mats var också med där. Han gjorde intryck på mig redan på den tiden. Men jag har inte sett honom sedan dess. Jag hoppas jag får tillfälle att prata med honom igen om både gemensamma minnen från den tiden och om vad som hänt under de många åren. En vandring på ”memory lane” är alltid spännande även om den också kan vara både smärtsam och bitterljuv. Han var 14 år då och jag 16. Så länge sedan…